Det var underbara timmar på morgon och förmiddag. Hon satt som i en stor såpbubbla, vars insida var lika mjuk som mormors handflator.
Den bilden, från sidan 12, varar bara en kort stund men jag bär den med mig genom hela läsningen, som tröst. För det gör nästan fysiskt ont att läsa Johanna Nilssons sena uppföljare till debuten "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" från 1996.
Jag träffar alltså Hanna igen, och hon är lika förtvivlat hudlös, ledsen och ångestriden som då. Sådär så att man bara vill ta henne varsamt i famnen och krama henne, stryka över håret och säga att allt kommer att bli bra. Och det är precis vad Alex gör, mannen som Hanna träffar och blir kär i.
Det är omöjligt att läsa om Hanna utan att känna konturen av Johanna där bakom. Hanna är också författare, hon reser på uppläsningar och bokmässan, hon träffar förläggare och läsare och skriver, skriver, skriver. När hon inte har de rivande svarta fjärilarna som försöker klösa sig ut ur magen, eller de fruktansvärda äckelsmutsiga känslorna efter att ha ätit, säg, en liten portion spaghetti. Smutskänslorna hanterar Hanna genom att kräkas. Svartångesten leder till ett tablettmissbruk. Det är denna resa nedåt - och ännu längre nedåt - som är så svår att följa med på.
? vars insida var lika mjuk som mormors handflator.
Det mjukt egensinniga språket behövs, skönheten bildar kontrast till spyorna och de svarta känslorna och gör att man orkar läsa vidare.
Samtidigt - förlåt! - blir jag lite irriterad på Hanna också. Får en vuxen människa verkligen vara så krävande, så barnsligt behövande, så rädd för att vara just vuxen? Ironin i att Hanna träffar just Alex, en dyslektiker med matlagning som största intresse, är inte det största problemet i deras relation. Det värsta är att han har barn, två små på sex och åtta år, som behöver sin pappa på barns självklara vis. Och det klarar inte Hanna av, för egentligen vill hon vara ett barn själv. Vaggas och vyssjas. Bli omhändertagen.
Allting bottnar i att Hanna är skräckslagen inför att vara kvinna. Eller bottnar det i att Hanna, som hon själv tror, har något kemiskt fel i sitt huvud?
Johanna Nilsson har skrivit höstens modigaste och mest självutlämnande bok. Hon förtjänar många läsare, en Augustnominering, och massor av kärlek.