Hur hittar man mening i ett liv i dödens skugga? Det är den fråga som skälver likt fallande körsbärsblommor i "Skulle jag dö under andra himlar", Johannes Anyurus första roman efter tre hyllade diktsamlingar.
Francis är framgångsrik som skulptör men känner sig ändå hemlös i tillvaron. Inuti bultar sorgen efter tre vänner som dött och i en existens som ekar av tomhet bär han på en förtvivlad längtan efter att fylla sitt liv med något. Drogerna hjälper inte, även om de bedövar för stunden. Inte heller att skära sig i armen lättar mer än tillfälligt. Konsten tvivlar han på. Kärleken tycks alltid sluta i svek. Kanske är Gud svaret, om han finns.
En sommar reser Francis till Madrid där han träffar Nina, också hon konstnär. I förälskelsens ljus verkar allting falla på plats. Men hon är inte lika säker på sitt hjärta som han.
"Skulle jag dö under andra himlar" kunde ha varit en vanlig kärleksroman, en fin men ganska banal sådan, men är något betydligt mer. På ett sätt kan man läsa den som en frälsningshistoria, om hur Francis närmar sig sin fars tro, läser Koranen och söker sig till moskéns gemenskap. Men framförallt är det en berättelse om människans sökande. Om det svåra i att handskas med alltings förgänglighet: "Man har sitt liv, man slår det mot stålet, en stund regnar det gnistor, och sen är det borta." Denna utsatthet inför existens villkor som varje människa kan erfara är skildrad naket, hudlöst, liksom med det utslitna hjärtat i handen.
Inte minst är "Skulle jag dö under andra himlar "en roman skriven på ett fullkomligt självlysande språk. Att det är en poet som för pennan går knappast att missa. En poet med en suverän balans mellan de vardagligt prosaiska scenerna och de blixtrande lyriska inslagen, mellan det slängiga och det sköna. Anyuru skriver helt enkelt så vackert att det stundtals tar andan ur mig.