Ända sedan Edgar Allan Poe har skräcken haft sin egen litterära genre, där gränsen mellan vardagslivet och det övernaturliga krackelerar med ohyggliga konsekvenser för individen. Människor drivs till vanvett av demoniska djur, döda kroppar i källaren (nåja; nästan döda) och mystiska väsen. Medan folk mest lever sina vanliga liv förändras tillvaron för någon till en skrämmande Twilight zone.
Ett nytt tillskott i denna läsningens spöktunnel är Johannes Källströms novellsamling "Mörkersikt". Källström har sina rötter i Östergötland och en och annan otäck kommentar i boken fälls på omisskännlig östgötska.
Moraliskt perspektivI Källströms skräckvärld finns det dockskåp med parallella världar, speglar som slukar sina betraktare, medeltida levande kroppar i frysboxen och demoniska hundar.
Som en röd tråd genom novellerna söker en alltmer frustrerad kommissarie Owe Tycho efter sanningen kring bestialiska mord och oförklarliga försvinnanden.
Novellerna bär samtidigt på ett moraliskt perspektiv. Den som drabbas av det övernaturliga har påfallande ofta gjort sig förtjänt av det. I den sista novellen vänds perspektivet när den snälle och trogne Tage gör en bussresa till en himmelsk och varm återförening med sitt livs kärlek. Likt Dantes värld straffas de onda med Inferno och den goda belönas med sin Beatrice i Paradiset.
Vass pennaFör den som inte redan fått nog av vår egen skräckvärld med svininfluensa, klimathot och finanskris rekommenderar jag varmt "Mörkersikt". Lite fasa efter julens mys sitter inte fel.
Johannes Källström debuterar med en vass penna, ett levande språk och flödande fantasi. Hans kreativa författarskap skulle fungera bra till annat än skräckberättelser. Måtte jag nu inte bara straffas på något ohyggligt vis för denna lättsinniga kommentar om genren. Tänk om hunden Dante vid mina fötter förvandlas till ett bestialiskt väsen. Man kan ju aldrig veta?