Klippböcker är en brokig, vansklig, svajig genre och "Låt de gamla drömmarna dö" är inget undantag. John Ajvide Lindqvist har på gott och ont grävt i klipparkivet och byrålådan, hittat mest noveller samt en del annat. Både tidigare publicerade och opublicerade texter. Kort sagt diverse texter från diverse sammanhang.
Som författarens sommarprogram i radion 2006, ett antal (absurda) sketcher skrivna för Reuter & Skoog, ett reportage från en trollkarlsmässa, ett hyllningstal till - den djupt beundrade - Selma Lagerlöf.
Mumma för den frälsteSkoj, helt säkert mumma för den Ajvidefrälste. Men inte klockrent angeläget.
Lejonparten av boken är dock skönlitterär: skräcknoveller. Liksom i författarens novellsamling "Pappersväggar" slås jag av genrens brutalitet: antingen fungerar skräckkonceptet lysande, rent magiskt. Eller så blir bara det mest småljummen underhållning där det övernaturliga känns pådyvlat, konstruerat, alls inte otäckt, som i bokens längsta novell Tindalos (följetong i Dagens Nyheter).
Rent magiskTitelnovellen "Låt de gamla drömmarna dö" är dock lysande, rent magisk. Att skriva nya slut till avslutade romaner borde vara förbjudet, men denna epilog till debutromanen "Låt den rätte komma in" tillhör undantagen. Den ger ett oväntat perspektiv på vampyren i Blackeberg, men är också en självständig, gripande berättelse om kärlek.
Roligast i boken är den metalitterära, självironiskt självbiografiska novellen "Ansiktsburk" (skriven på uppdrag av Göteborgs filmfestival 2009) där John Ajvide Lindqvist får stryk av självaste Roy Andersson.
"Låt de gamla drömmarna dö" är brokig, vansklig, svajig men i bokens bästa stunder visar John Ajvide Lindqvist återigen vilken otroligt fin och originell berättare han är. En svensk uppenbarelse.
ÖRJAN ABRAHAMSSON