John Ajvide Lindqvist: Lilla stjärna

På svamplocksjakt i Norrtäljetrakten drar den desillusionerade svensktoppsföredettingen Lennart för första gången i sitt trista, sorgesamma liv en vinstlott. I en platspåse i skogen hittar han ett spädbarn, en flicka som inte skriker men som sjunger - rena, gudomligt perfekta toner.

Lennart vet redan vad han ska göra: ta hem flickebarnet till sitt och hustruns hus, gömma det källaren och uppfostra henne utan språk - enbart med musik.

Inte många författare skulle gå iland med en så otroligt absurd öppning, men John Ajvide Lindqvist har i tre romaner redan visat att om någon svensk författare kan förvalta det fabulerande fantastiska arvet efter Selma Lagerlöf så är det han.

Den mystiska flickan i plastpåsen, Theres, växer upp och liknar inget annat barn. Hon har absolut gehör och perfekt tonträff men är helt innesluten i sig själv, i sin egen autism. Eller snarast har hon också absolut gehör i förhållande till Lennarts familj.

Samtidigt växer en annan flicka Teresa upp, i en betydligt mindre dysfunktionell familj, utan musikalitet men med desto fler och starkare känslor. Så småningom kommer de två T att lära känna varandra.

Utan att säga för mycket, kan jag berätta att romanen sedan tar rejäl fart och utvecklas mot en alltmer bisarr och skräckartad samhällssatir om vår tids Internetlivsstil, Idolhysteri och gapande tomhet.

Men lika mycket som "Lilla stjärna" är en medryckande skarp och suveränt underhållande samtidsroman är det en tidlös, existentiell berättelse. Om att växa upp, framför allt som flicka.

"Lilla stjärna" drivs av ett slags feministisk vrede. Som givetvis är allmänsklig. Romanen handlar ju om det omöjliga uppdraget att bli en människa utan att förstå vad de är man ska bli. "Lilla stjärna" har många bottnar, ännu fler bråddjup.

I romanens andra del sker dock en förskjutning mot det satiriska som inte helt övertygar mig. Mot slutet känns det som om författaren överger sina gestaltar till förmån för den snygga - vilket i Ajvides fall betyder fullständigt groteska - finalen. Bitarna faller tyvärr inte riktigt på plats.

Charmen och styrkan är dock, som alltid hos Ajvide, den starka, andlöst närvarande människo- och miljöskildringen. Han har en enastående förmåga att med schvung, precision och engagemang förankra berättelsen i det provinsiellt konkreta och obönhörligt realistiska, och kryddar anrättningen med utsökt ironisk lätthet. Och tillbakahållen vrede.

Kort sagt: där finns en genuin röst. Som vill och kan berätta en historia.

Ibland tänker jag att John Ajvide Lindqvist är en allt för stor, självklar berättare för lilla Sverige. Sedan vilken lyx det är att kunna läsa honom i original.

Om någon kan förvalta det fabulerande fantastiska arvet efter Selma Lagerlöf så är det John Ajvide Lindqvist. Nu är han tillbaka med sin fjärde roman.

ÖRJAN ABRAHAMSSON