Rysk penningtvättare i internationellt megaformat hamnar i onåd hos sin uppdragsgivare, vill inte simma med fiskarna och söker istället asyl i Storbritannien. I utbyte mot insiderinformation om kriminella penningtransaktioner som involverar brittiska parlamentsledamöter, rentav en pensionerad, brittisk spionchef.
Kittlande intrigSjälva intrigen är det inget fel på i "Vår egen förrädare", John le Carrés tjugoandra roman. Den är kittlande, intressant, potentiellt samtidsaktuell. Få har en mer flyhänt, smart, effektiv berättarstil. Likväl är "Vår egen förrädare" en tam mellanbok av den 79-årige mästaren. Ganska omgående känns romanen konstruerad, smått krystad.
Romanens utgångspunkt är det unga, vackra, framgångsrika engelska paret Perry och Gail som semestrar på ön Antigua. Där stöter de ihop med den nyrike, ryske penningtvättaren Dima, vars storfamilj aldrig äter sämre kött än kobebiff (för typ 5 000 kronor kilot).
Efter en machostinn tennismatch ber den desperate Dima den så brittiske, fair play-spelaren Perry att förmedla kontakten med den brittiska underrättelsetjänsten. le Carré tecknar ett satiriskt porträtt av den naive Oxfordlärarens upphetsning över att befinna sig i hetluften.
"Vår egen förrädare" är dock bara måttligt underhållande och knappt spännande. Delvis för att bokens gestalter skildras med alltför kalkylerande kyla, närmast nonchalans.
Förräderi mot läsarenDima framstår en antirysk kliché: den stora stygga björnen som blivit snäll. Perry och Gail ägnas länge mycket energi och psykologiskt utrymme, men halvvägs är det som om le Carré plötsligt tröttnar på Mr och Ms Duktig.
Det känns som ett slags förräderi. Mot gestalterna. Och mot läsaren.
ÖRJAN ABRAHAMSSON