Jonas Karlsson gör suverän Rickard

Teater

Rickard III

Av William Shakespeare

Regi och bearbetning: Stefan Larsson. Scenografi: Rufus Didwiszus. Kostym: Nina Sandström.

I rollerna: Jonas Karlsson, Rebecka Hemse, Ingela Olsson, Gunilla Nyroos, Irene Lindh, Björn Granath, Torkel Petersson m fl.

Dramaten i Stockholm

Vilken skådespelare han är, denne Jonas Karlsson!

Inte precis typen för en grym och blodbesudlad maktspelare sådan han enligt schablonen framställs på scenen. Men ändå, rättare sagt: just därför gör han något eget och märkvärdigt nytt av Rickard III – hertigen av Gloucester, en av Shakespeares och världsdramatikens mest berömda mansroller.

Prisas ska också regissören Stefan Larsson, scenografen Rufus Didwiszus och de övriga Dramatenskådespelarna för en föreställning som inte nöjer sig med en uppvisning i entydig ondska.

Kostymeringen, med alla män i vita skjortor och svarta kavajer, får dem att verka hemmahörande i någon nutida TV-serie. De sitter i en betongbunker: höga väggar utan fönster men med krigiska streckfigurer och en dödskalle som klotter.

Suveränt, också som sceneri. Genom hela första delen av pjäsen befinner sig alla på scenen, uppradade på svarta stolar på en plattform som vridscenen sakta roterar.

Rickard tar greppet om publiken redan framför ridån. Som en konferencier med håret slickat efter huvudskålen sätter Jonas Karlsson tonen. Charm och ironisk förtrolighet: visst ska man få skratta också. Det direkta tilltalet är återkommande; han kliver liksom ur fiktionen och kommenterar ränkspelet.

Björn Granath gör Rickards medbrottsling Buckingham, presenterad som ”mitt andra jag”. Bedragen och undanskuffad när han gjort sitt.

De många övriga mansrollerna har Stefan Larsson fördelat på fyra skådespelare. Precis den anonyma hop av unga fånar och tjockskalliga dumbommar som Rickard vill omge sig med. Så understryks individens utbytbarhet, inte bara i pjäsens värld.

Kvinnorna i dramat är bara fyra men ges här skärpa och individualitet. I generationer har de sett sina män och söner mördas. De kan bli bittra som gamla drottning Margaret (Gunilla Nyroos) eller som Elisabet (Ingela Olsson), gift med kung Edvard IV, sakligt konstatera att makt inte betyder lycka. Hertiginnan av York (Irene Lindh) säger sig inte ha upplevt ett enda ögonblick av glädje som mor till Rickard.

Shakespeares blankvers finner sig väl tillrätta på dessa kvinnotungor; man spetsar öronen och njuter.

Ondskan har sin lockelse även när Rickard utövar sina försåtliga förförelsekonster. Men det är kvinnorna som har modet att stå upp mot honom. Lady Anne (Rebecka Hemse) rasar av hat och vrede, och hårt träffar de förbannelser Irene Lindhs mor utslungar i en skarpt utmejslad scen.

Skurkrollen är självvald. Genom egna erfarenheter av att vara oälskad och förnedrad känner Rickard människans svaga punkter, vet exakt var han ska sätta in sina stötar.

Skapad av en tid med våld och mord på dagordningen, formad av människorna som omgav honom och som i sin tur drevs av makt- och hämndbegär, ska han själv bli offer.

Jonas Karlssons skådespeleri kan i intelligens väl mäta sig med Rickards intriganta listighet.

Så gott som hela tiden befinner han sig i förgrunden. Med långa armar och ben och mörka blickar i ständig rörelse, och med ett ansikte som det är oavlåtligt fascinerande att avläsa.