Jonathan Franzen: Frihet

Jonathan Franzen: Frihet

översättning: Rebecca Alsberg

Brombergs

Så var den alltså skriven, 2000-talets Stora Amerikanska Roman, som alla amerikanska författare, åtminstone de manliga, drömt om att själva skriva sedan Melville punkterade sin vita val för 160 år sedan.

Efter en underbar vecka i sällskap med Jonathan Franzens roman "Frihet", nu på svenska, är jag benägen att hålla med den i USA geniförklarande kritiken. "Frihet" är nog ett mästerverk. Ett mycket amerikanskt mästerverk.

Liksom i "Tillrättalägganden" - författarens förra, hyllade roman för tio år sedan - zoomar Franzen extremt nära in på en enda medelklassfamilj i ett samtida USA. Men medan "Tillrättalägganden" var smart och satirisk, är "Frihet" mer medkännande och moget ironisk. Mer drabbande.

I "Frihet" vänder och vrider Franzen på varenda detalj i paret Patty och Walter Berglunds tillvaro i romanens 600-sidiga, tättryckta, virvlande berättarflöde. Med suverän lätthet driver Franzen berättelsen vidare och vidare som i ett rus, med raffinerade förskjutningar, omtagningar, överlappningar.

"Frihet" är som sagt också en mycket amerikansk roman. Allt står att finna på boksidorna för att läsaren ska förstå. Från skildringen av våldtäkten på tonåriga Patty och Walters alkoholiserade far, till elfte september och flyttfåglarnas pendelresor. Allt hänger ihop.

Inte minst vittnar Franzen om det sociala arvets gärna förödande betydelse. Ingen undkommer sina föräldrar. Ingen undkommer heller den medelklassiska girigheten i varufetischismens USA som för sin välmåga kräver såväl lukrativa krig i Irak som miljöförstöring. Allt hänger ihop.

"Frihet" måste vara 2000-talets skojigaste och mest underhållande roman i genren Mästerverk. Den belyser också, oavsiktligt, den amerikanska romanens brister, som just består i att det inte får finnas några brister. Inga hål, inget outrett, inget ouppklarat.

Den amerikanska romanen bygger på en definitiv, allomfattande vision som gärna blir en alltför perfekt illusion. Raka motsatsen till exempelvis Roberto Bolaños öppna, gåtfulla roman "2666".

Beror det på extremt kontrollbehov eller maktens egenkärlek? På skräck för tomrummet eller bara poetisk fantasilöshet?

Likväl är den amerikanska romanen ofta enormt fascinerande och "Frihet" är helt fantastisk.