"Viss kärlek är som vinteräpplen, mognar sent och håller länge."
Så sa Tovas moster Linda till hennes mamma Mari när de båda var unga. Men det är sannerligen inte mycket till kärlek som blir dem beskärda, de österbottniska kvinnorna i Josefin Sundströms debutroman.
Boken, som är en fiktiv berättelse med sin grund i författarens egen familjehistoria, är på ett plan en eländesskildring av rent irländska mått: olycklig barndom, supande misshandlande män, förtryckta kvinnor. Lyckligtvis finns här dock även mycket livskraft, mod - och en riktigt bra berättad historia.
Tova, Mari och mormor Susanna är tre generationer kvinnor. Med avstamp i 1970-talet, när Tova flyr till Sverige från sin våldsamme make Timo, berättar Sundström växelvis om Tovas och Maris liv på ön Eskilsö.
Mari är från början oönskad, får tidigt sluta skolan då hon inte kan lära sig läsa och skriva, hunsas av sin dominanta och hårdhjärtade mor, blir tidigt gravid efter en våldtäkt och föder ensam i en iskall torpstuga dit modern förvisat henne. Just skildringen av den övergivna tonårsflickan som i ensamhet kämpar för att föda sitt barn, här till bokens allra mest skakande.
Tova blir trots allt ett högt älskat barn, ett barn som ska erövra framtiden. Men så möter hon Timo.
Med Mari gestaltar Sundström det inte alls särskilt avlägsna fenomenet med hemmadöttrar; oftast den yngsta dottern i familjen som fick offra sitt eget liv för att stanna hemma och ta hand om hemmet och föräldrarna. Överhuvudtaget är "Vinteräpplen" en påminnelse om vår historia, livsöden, så olika våra, men ändå bara en eller ett par generationer borta. Det är härifrån vi kommer. Sundström skriver lätt, enkelt och fängslande, hon är insiktsfull och empatisk. Om inte veckopressen sedan länge hade kapat uttrycket "direkt ur livet" så skulle jag ha använt det här.