Ny bok
Elisabeth Åsbrink: Smärtpunkten - Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander
Natur & Kultur
Strax efter mordet på Olof Palme hölls en tyst minut i Hällaskolans matsal i Borensberg. Elever och lärare ställde sig upp. Tystnaden var total. För mig förstördes dock hela den värdiga ceremonin av att en kille i parallellklassen vägrade att resa sig. Han satt demonstrativt kvar vid matbordet. Jag önskar att jag hade gått fram till honom efter den tysta minuten och tryckt en kladdig ostmacka i ansiktet på honom. Men det gjorde jag alltså inte. Jag gjorde ingenting.
I Elisabeth Åsbrinks bok om polismorden i Malexander, "Smärtpunkten", finns en liknande scen. På fängelset i Tidaholm repeterar dramatikern Lars Norén tillsammans med tre fångar den pjäs som senare ska bli känd under namnet "Sju tre". I Göteborg har 63 ungdomar just dött i diskoteksbranden och en tyst minut är utlyst i hela landet. Tony Olsson och hans två medfångar vägrar att ställa sig upp. De låter förstå att de inte tillhör samhället och därför inte vill delta i en manifestation av kollektiv sorg. Norén blir förfärad. Men han avbryter inte samarbetet. Så vitt jag kan förstå gör han ingenting. Istället tycker han att händelsen är lärorik: "Att jag såg vad utstötthet är, vad det har för styrka. Det såg jag då."
"Smärtpunkten" är en oavbrutet intressant bok om för- och efterspelet till polismorden för tio år sedan. I kronologisk ordning berättar författaren om hur tre tungt kriminellt belastade män, varav två öppet bekänner sig till den nazistiska ideologin, lyckas få landets främsta dramatiker att komma till fängelset, skriva en pjäs och repetera in en föreställning som ska utlösa tidernas kulturdebatt. Dagen efter den sista föreställningen rånas Östgötabanken i Kisa och två närpoliser mördas under den efterföljande jakten.
"Smärtpunkten" är en berättelse om monumental naivitet, missriktad välvilja och svikna förtroenden. Det är också berättelsen om uppblåsta egon, destruktiv våldsideologi och - ja, hänsynslös grymhet.
Elisabeth Åsbrink är inte ute efter att nagla fast de skyldiga vid skampålen (det har redan gjorts till leda), även om här ryms kritik mot såväl Lars Norén (som låtit sig intervjuas) som mot chefer vid Riksteatern, Kriminalvården och polisen. Nej, författaren har valt ett annat och i mitt tycke mer givande förhållningssätt: Hon är ute efter att förstå, resonera och sätta in i sammanhang.
Elisabeth Åsbrink, verksam som journalist och producent på Sveriges Television och Sveriges Radio, har gjort en grundlig research och presenterar en mängd nya fakta och opublicerat material. Hon återger bland annat hela den famösa nionde scenen av "Sju tre", den som utlöste hela debatten. Det är i den scenen som Tony Olsson oemotsagd får säga bland annat följande: "Jag är personligen antisemit, jag tycker att judarna är ett främmande element som inte ska finnas i vårt land."
Boken bjuder också på skvallergodis i form av den smått sensationella historien om den högt aktade författaren och blivande akademiledamoten som tipsar polisen om att Tony Olsson flydde till Finland (!) efter morden - ett tips som polisen till en början tar på allvar.
De starkaste partierna i boken är tveklöst de som handlar om teaterarbetet. Det är journalistik av bästa märke. Läsaren, åtminstone denna, får dock intrycket att författaren inte har varit fullt lika intresserad av att skildra brotten - de många rånen och polismorden. Det kanske också kan förklara att ett par faktafel smugit sig in i texten (operatören som hörde skottlossningen i Malexander satt inte i Linköping utan i Motala, svenska poliser är knappast beväpnade med AK 4:or i fredstid).
Det går att uttrycka detta annorlunda: Elisabeth Åsbrink är en briljant kulturjournalist och en habil kriminalreporter. Det är ingen dålig kombination och vi som har väntat på den första boken om polismorden har anledning att applådera. "Smärtpunkten" är den bästa svenska boken om ett uppmärksammat brott sedan "Lasermannen".