Joyce Carol Oates: Änkans bok

Den 18 februari 2008 avled Raymond Smith, för oss i Sverige mera känd som Joyce Carol Oates make. En lunginflammation med oväntade komplikationer ledde till hans död. Och "frun" blev "änkan".

Som den produktiva författare Oates är skrev hon förstås en bok om hela förloppet, från det att Ray lades in på sjukhuset via chocken över hans död och desperationen i dess spår fram till den dag då hon formulerar änkans enda verkligt betydelsefulla plikt: att på den första årsdagen av mannens död kunna tänka "Jag höll mig levande".

"Änkans bok" går alltså ovanligt nära inpå privatpersonen Joyce Smith - även om hon snart åter är i tjänst på universitetet som sitt "kvasioffentliga jag": Joyce Carol Oates.

För den som har färska upplevelser av samma slag är detta bitvis emotionellt drabbande läsning. Hur generella det s k sorgearbetets olika faser tycks vara upptäcker man ju inte förrän man själv befinner sig där. Då är det inte svårt att finna nästan kusliga överensstämmelser såväl vad gäller reaktioner och irrationella tankar som konkreta detaljer, beskrivna med en Knausgårds omständlighet.

Den efterlevande blir hänvisad till "en värld av föremål". Ett "postumt liv" fyllt av tillvarons absurditeter och banala men smärtsamma insikter. Och av självmordstankar, trots ambitionen att vara en duktig änka.

Oates tycks oförmögen att underskrida 500-sidorsformatet. Ett avsevärt antal för läsaren likgiltiga sidor listar e-postbrev till goda vänner och professionella kontakter.

Stilistiskt vittnar boken om att den kommit till vid olika tillfällen under ett par års tid (originalet publicerades tidigare i år). De svåraste partierna tar Oates sig igenom med hjälp av bortåt tio tankstreck per mening, som om hon kippade efter andan.

Oates liknar sin självutlämnande memoar vid en pilgrimsfärd. En vallfärd till minnesbilder från ett sorgeår och ett fyrtiosjuårigt äktenskap. De delade ett vardagsliv där de skyddade varandra från bekymmer men också arbetet med en litterär tidskrift och ett bokförlag. Men häpnadsväckande är upplysningen att Ray aldrig läste hennes böcker.

Jag föreställer mig att "Änkans bok" är intressant för en relativt begränsad läsekrets och av föga litterärt värde med sin narcissistiska upptagenhet vid den förlamande förlusten.

Romanernas skarpt klarsynta Joyce Carol Oates får jag vänta på till sidan 410:

"? Om bara någon offentligt kunde förlöjliga änkan, ge änkan en rejäl spark i baken, ge henne en örfil eller skratta henne rakt upp i ansiktet - "

Ja, tänk vilken bok det kunde ha blivit!