Joyce Carol Oates: De fördömda

BOK

Joyce Carol Oates

De fördömda

Övers: Ulla Danielsson

Albert Bonniers förlag

Joyce Carol Oates har en fäbless för gotisk skräck som säkert kan locka läsare i dessa vampyr- och zombietider. Men även i sådana sammanhang är hon en orädd samhällskritisk politisk författare.

Hennes senaste har titeln ”De fördömda”, i USA utgiven i mars i år och nu i snabb och snygg översättning av Ulla Danielsson. 690 sidor – rena bragden!

Historisk roman med vissa autentiska personer, släktkrönika, skräckromantik i postmodern tappning – och rasande skickligt hantverk av en konstnärligt durkdriven författare. Romanen har vissa likheter med ”Bellefleur” (på svenska 1982), men medan den omspänner två sekel utspelas ”De fördömda” under fjorton månader 1905—06.

Ett lite gammaldags upplägg: många långa parenteser, noter placerade nertill på sidorna, den löpande handlingen avbruten av efterskrifter eller kommentarer av den historiker som föreges ha skrivit boken.

Många stilarter för Oates att suveränt leka med, till läsarens förnöjelse. Här finns bland annat brev från Woodrow Wilson (mer om honom nedan) till hustrun och utdrag ur en hemlig dagbok av Adelaide Burr, välunderrättad och roligt vass. Gift men evig jungfru, ty detta är en tid då kvinnan är rörelsehindrad både fysiskt och psykiskt genom sexualskräck och undertryckt sexualitet.

De mystiska händelserna utgår från familjen i Crosswicks prästgård i Princeton. I fokus står Winslow Slade, präst, tidigare universitetsrektor och delstatsguvernör, samt hans barnbarn: Josiah och Annabel och deras yngre kusiner Todd och Oriana.

En huvudroll spelar också Princeton. Då en djupt konservativ och högfärdig småstad med en vit överhöghet av gamla godsägande familjer med förmögenheter emanerande från slavhandeln.

På dagen för vårens stora sociala händelse – Annabels bröllop – slår Förbannelsen till: vid altaret blir hon bortrövad. Inledning till en rad märkliga försvinnanden, olyckor, dödsfall, mord och ockulta fenomen.

Masshysteri? Verk av demoner och straffande änglar?

Det frånstötande kapitlet ”Träskriket”, ur Annabels dagbok, hör till det jag tycker är makabert i överkant. Men tänker då på ett påpekande i Stig Björkmans intervjubok med Oates från 2003: Skräckromanen är djupt rotad i den psykologiska realismens tradition. Den verklighet hon också skildrar är för övrigt inte mindre ohygglig.

Och greppet om läsaren släpper hon givetvis inte.

Plötsligt kan Sherlock Holmes dyka upp – och utnämna den skönlitterära författaren till den främsta detektiven. Eller perspektivet flyttas till Upton Sinclair, ung författare och socialist. Han får möta sin idol och förebild, den karismatiske Jack London – i en överdådigt äcklig och lustfullt utmålad scen.

Sinclair står som politisk motpol till Woodrow Wilson, USA:s president 1913—21. Oates porträtterar honom som ärelysten, feg, paranoid . Han är ännu inte 50 år, rektor vid universitetet i Princeton, och talar för ”intelligent vit diskriminering av svarta, orientaler och massorna av Europas lägre klasser”.

Lär inte vara gripet ur luften, men Oates är inte specifikt ute efter Wilson. Den allmänna meningen är att ”svartingar” ska veta sin plats. Som arbetare och tjänare, inte som universitetsstuderande – lika litet som judar (och kvinnor förstås). Judiska studenter blir bestialiskt mördade.

Oates har som bekant svårt att skiljas från sina fiktiva världar. Nästan 700 sidor – jo, men sluta läsa om ni kan! Det allra sista, versalsatta kapitlet är ett stilistiskt mästerverk, hädiskt ironiskt.