Vladimir Nabokovs skandalomsusade "Lolita" kom ut 1955 - av en del kritiker puttades den rysk-amerikanske författaren då ned från piedestalen som Nobelpriskandidat. Romanen - på svenska nyöversatt av Aris Fioretos 2007 - väcker fortfarande debatt, även om den knappast fläckar Nabokovs anseende som en av 1900-talets mest betydande författare.
Hans inflytande märks också i nyutgiven litteratur. För ett år sen kom Sara Stridsbergs "Darling River", en mångfasetterad vidarediktning av "Lolita". Och Joyce Carol Oates utgav "A fair Maiden", som nu presenteras i Kerstin Gustafssons svenska version.
Saga som ändar i våld"En fager mö" har försetts med ett omslagsfoto som verkar hämtat ur reklam för nattkläder på en modell som nog sett mer än sexton vårar. Det har däremot inte bokens Katya Spivak, minderårig enligt lag i New Jersey. Där sommarjobbar hon på en badort vid Atlanten som barnflicka (laddat ord i ett land som upplevt Knutby-dramat!) hos ett nyrikt par.
Romanen inleds på pang-på-rödbetan-vis, och läsaren vet redan att fortsättningen inte blir så oskyldig som detta första möte mellan Katya och den 68-årige Marcus Kidder. Katyas enkla bakgrund är fylld av dåliga vanor, Kidder är en förmögen, Fred Astaire-elegant gentleman som uttrycker sig förföriskt gammalmodigt.
Skickligt suggererar Oates ett hot förklätt till ömhet och beskydd. Att man läser en saga som ska sluta i våld, fast inte så som man kanske förväntade, står klart långt före det kitsch-inramade slutet.
Objektet blir subjektSom så ofta hos Oates handlar det om kön och klass. Med Kidder kommer Katya i kontakt med musik och konst. För första gången i livet känner hon sig sedd, utvald för att hon är speciell. Hon är medveten om hur män som Kidder kan utnyttjas men genomskådar sig själv likaväl som gubben. Smart och stolt nog att sätta gränser vill hon framför allt bli respekterad.
Oates ser Nabokov som en mästare men har också sagt att hon aldrig mött ett författarskap så fullt av förakt. På sätt och vis är det en motbok till "Lolita" hon skrivit, psykologiskt närmast heltäckande i inifrånskildringen av Katyas motstridiga känslor. Men Oates vet också att könsmaktsordningen i grunden inte låter sig rubbas genom att nymfetten Dolores som objekt förvandlas till en Katya som subjekt.
GUN ZANTON-ERICSSON