Theodor Kallifatides:
Vänner och älskare
Albert Bonniers förlag
Georg Andreasson, 55, är chef för ABF i Stockholm, begåvad med femrummare vid Mariatorget och sommarhus på Gotland, och tydligen inflytelserik i svenskt kultur- och stipendieliv. Tillika centralgestalt i "Vänner och älskare", årets roman av Theodor Kallifatides, 70. Bägge håller stilen. Det gör Georgs som det verkar ende vän också, arbetskamraten Milan, bördig från Prag. Tonen i deras åtskilliga måltidsdialoger är manligt rå och hjärtlig.
Och när Kallifatides skriver om Stockholm i allmänhet och livet i synnerhet är det - och jag har aldrig märkt det så påtagligt förut - som legerade han två till synes oförenliga temperament och stilister, Hjalmar Söderberg och Stig Claesson. Det är ingen dum legering.
Däremot är svenskarna i färd med att rösta fram fel regering. Romanen utspelas år 2006. I gengäld befinner sig socialdemokraten med partibok när de onda aningarna bekräftas på resa genom Europa i sällskap med en viss Fabia Dimitrescu.
Sådana resor - Fabia är inte bara döpt efter den tredje hustrun till den romerske diktaren Ovidius, hon är dessutom ung nog att passera som Georgs dotter - kan få vilken ombudsman som helst att glömma inrikespolitiken. Och för yngre läsare som råkar komma i romanens väg och händelsevis finner relaterandet till åldersgapet vara enerverande eller koketterande - kärleken känner väl inga sådana gränser? - så må det påpekas: jo, åldern har betydelse. Ingen kvinna tittar på Georg som männen tittar på Fabia. Det gör skillnad.
Skillnaden mellan infödda svenska mainstreamförfattare och Kallifatides ligger i den senares självklara ådra: mycket svensk, eller snarare stockholmsk, men samtidigt kosmopolitisk, europeisk, gärna spetsad med grekisk mytologi. Här svischar blandäktenskapen förbi, här är Ceausescu och Dachau lika närvarande som Nike och Jan Pallach. Eller för all del Edgar Elgars cellokonsert.
För det är ju den han spelar, solisten och stjärnan; han som bara fanns där sedan Georg öppnat den nyss döda och begravda och efter trettio års äktenskap (olyckligtvis barnlöst) djupt älskade fruns i klädskåpet gömda ask, vi kan för mytologins och meningsskapandets skull kalla den Pandoras.
Och jag undrar hur länge sedan det var som en svensk roman innehöll ett så sanningssökande, stillsamt, stoiskt och ömsesidigt respekterande möte och samtal mellan två män, maken och älskaren, den delvis förrådde och definitivt försmådde, som råkade bli förälskade i samma kvinna. Har det överhuvudtaget inträffat?
När Fabia omsider lägger handen "på insidan av hans lår" - det gjorde Marja, hustrun, aldrig - är det som om alla frågor upphörde. Georg försonad, världen får vara som den blir och vill. Den enda exilen är, vare sig vi pratar småländska eller rumänska, att leva utan kärlek.
Jan Karlsson