Tre tecken på att Melodifestivalen har tagit över en fyraårings liv för mycket:
1. När hon undrar om hon ska ringa på dyra eller billiga numret för att rösta på Charlotte Kalla i tremilen.
2. När hon ringer pappa på jobbet fyra gånger på samma dag för att i detalj analysera alla aspekter av duellen mellan Neo och Orsa spelmän i Andra chansen.
3. När hon kan hela texten till Py Bäckmans "Magisk stjärna".
Men Melodifestivalen är en sak - den tittar jag gärna på själv, både för att jag måste av yrkesmässiga skäl och för att jag faktiskt tycker att det är kul att analysera precis vilka chanser Neo har mot Orsa spelmän i Andra chansen. Värre är det med alla andra så kallade familjeunderhållningsprogram som tar över en småbarnsfamiljs vardag.
Jag tyckte själv att det var ganska fredagsmysfint och till och med lite intressant att sätta mig vid säsongsstarten av "Let's dance" och kolla in hur bra Marcus Birro klär i herrpumps och om Gudrun Schyman hanterar en paso doble lika bra som ett talibanskägg. Vad jag inte insåg var att jag i samma sekund skrev på för en hel, evighetslång säsong. Kortsiktighet finns inte i små människors världsbild. Har man tagit fan i båten får man ro honom i land, även om fan i det här fallet heter Willy Björkman och är en krum byggjobbare som verkligen inte kan jiva.
Visst har vi försökt med lite vuxnare mysprogram, som "Stjärnorna på slottet" eller "Skavlan", men det slutar bara med att kidsen leker "Let's dance" framför tv-rutan och det är lite svårt att ta till sig den fulla upplevelsen av Meg Westergren när det samtidigt utförs en våldsam rumba på soffbordet.
Barn av i dag är helt enkelt bortskämda. När jag var liten såg man det som de vuxna valde. Och de vuxna valde det som fanns att välja på. Var den stora lördagsunderhållningen två timmar "Här är ditt liv" med Ferenc Göndör så satt man lugnt, snällt och tacksamt och tittade tills det var slut. När pappa hade knäppt av tv:n och sagt "ja, tänk vilket liv" så svarade man artigt "ja, tänk" och sen räknade man kanske lite på hur långt det var kvar till nästa "Kalle Ankas jul", men det höll man för sig själv.
Men nu är ju Melodifestivalen över, och jag får äntligen slippa glam, gala och Måns Zelmerlöw och kan ägna en rad lördagar åt lite brutalt våld i Millennium-serien. Som jag har längtat.
Men så dök det ju upp en trailer för "Körslaget", stjärnorna tändes i barnens ögon och jag insåg att det är väldigt långt till sommaren.