Bortom det traditionella hantverket, bortom modernismens sökta effekter och bortom postmodernismens analyser finns Jens Ferms målningar. De är naivt enkla i såväl färgsättning som figurer.
Frågan är bara om alla hans bilder, som nu exponeras på såväl Passagen som Galleri Sander, kan förmedla något nytt som kan engagera en konstpublik. Vid de båda välbesökta vernissagerna var det mycket som talade för det.
Men samtidigt frågar jag mig vad som är så tilltalande. Är det den bitvis intensiva färgsättningen eller de figurer som ger näring åt fantasin? Eller är det den spröda närheten till inre-upplevelse-motiven som särskilt starkt berör? I en text av Peer F Bundgard säger Jens Ferm: "Jag är inte intresserad av symboler, det jag sysslar med är att skapa ikoner." Alltså bilder som med sitt uttryck verkar för sig själva.
Visst finner jag många fantasieggande och känsligt skapade motiv när jag lyhört försöker närma mig Jens Ferms målningar, till exempel verken "I grumligt vatten", "Ärkeängel" och "Guldfisk".
I några av de transparenta motiven som "I väntan på vår" och "Djupt vatten" finns särskilt fina kvaliteter, så också i färgstarka och texturrika kompositioner som "Roströda krysantemum" och "Röda tankar". Den inlevelserika fantasin bakom många av motiven går inte att ta miste på.
Men i övrigt finns i de båda utställningarna ett hundratal motiv som, utöver det minimalistiska sökandet, inte känns särskilt nyskapande eller originella. Gestaltandet av motsvarande uttryck, med tecken, färger och texturer, finns hos många av våra östgötakonstnärer. Inte minst bland grafikerna.
Samtidigt finns det en atmosfär i Jens Ferms målningar, som inbjuder till ett sökande efter upplevelser inom de svarta ramarna. Fint transparenta ljusskikt, mönster och känsligt formade tecken inspirerar.
Bland de återkommande tecknen i några bilder finns de runda skivorna med kärna, som skulle kunna vara både musiksymboler och de röda blodkropparna som är nödvändiga för våra liv.
Jag vet inte hur jag ska ta till mig dessa utställningar med deras rikt varierade motiv av stort och smått, originalitet och banalitet. Det som också är så svårt att värdera. Tills vidare får jag lita på den stora vernissagepubliken som verkade vara entusiastisk.
Lars-Ola Johansson