BOK
Karen Campbell
Här är jag nu
Övers: Moa-Lisa Björk
Lind & Co
Deborah är en medelålders kvinna i Glasgow, Skottland, Abdi en ung somalisk man med en liten dotter som har kommit för att söka asyl. Hon har mist ett barn och, nyligen, sin man i något slags progressiv muskelsjukdom. Han har mist sin hustru; han såg henne bli halshuggen medan de flydde för sina liv. Både Deborah och Abdi var lika maktlösa inför det öde som drabbade deras älskade.
När Deborah via den lokala flyktinghjälpen blir mentor åt den nyanlände Abdi, dröjer det inte länge förrän de två börjar känna igen varandras stora smärta. Men vänskapen är inte oproblematisk. Deborah är rädd för att klampa in, och Abdi har svårt för att öppna upp kring sin sorg och sin maktlöshet i det nya landet där han, nyss en stolt familjeförsörjare, nu är utlämnad åt främmande människors godtycke. Och även om han gläds åt att Deborah snabbt blir vän med hans dotter Rebecca – så traumatiserad av vad hon sett att hon slutat tala – är han också rädd. Rädd att Deborah och det nya landet ska ta henne ifrån honom.
Människor som Abdi och Rebecca är oftast bara siffror i statistiken, men i Karen Campbells roman får siffrorna ansikten. Porträttet av Abdi är porträttet av en varm, nyfiken, intelligent man som kämpar för att förstå det nya och uthärda det förflutna. Genom hans ögon visar oss Campbell västvärldens obegripliga överflöd; av saker, av information, av fred. Hon visar också hur lite kulturell bakgrund betyder när det gäller att förstå varandras djupaste känslor av förlust, och vad solidaritet verkligen betyder.
När jag läser "Här är jag nu" dras tankarna till Chris Cleaves underbara "Little Bee", från 2012. Där som här finns det som, tror jag, är litteraturen ursprungligaste och viktigaste källåder; det annorlunda perspektivet, det att se världen med någon annans ögon och därigenom växa som människa.
Därtill är boken välskriven och välkomnande mot sin läsare. Läs den mycket gärna.