Kari Hotakainen: Människans lott

Skulle du sälja berättelsen om ditt liv för femtusen euro, till en författare som desperat söker något att skriva om?

Den frågan får Salme Malmikunnas, pensionerad garnhandlare, i upptakten till Kari Hotakainens nya roman "Människans lott". Efter moget övervägende accepterar hon, trots att hon egentligen inte har mycket till övers för litteraturen. Däremot behöver hon pengarna.

Så träder undan för undan bilden av familjen Malmikunnas fram, genom ett antal parallella röster: Salmens, författarens, de tre vuxna barnens. Det är en familj där allt inte är som det synes vara, och som därtill bär på en nyss inträffad tragedi.

I handlingen finns också den nyrike Kimmo, som snackat sig till en förmögenhet, men vars liv är fullständigt tomt.

Hotakainen skildrar människor som alla på något sätt tappat fotfästet i livet; det är självbedrägerier, det är klassresor som gått snett. Det starkt västinfluerade finska samhället där de lever är i gungning, marknadsekonomin och materialismen som haft fria tyglar sviker nu sina invånare. Brödköer och avskedanden.

Välståndet var en parentes. Det som står fast är mamma Salme, kärv men kärleksfull, med sina handfasta råd som hon skickar till barnen på vykort: Du ska inte höja dig över mängden. Håll fötterna på jorden. Ha inte byxor med häng.

Jämförelsen med Arto Paasilinna ligger nära till hands, både han och Hotakainen berättar med humor och öga för människor om något som kanske kan kallas för den finska folksjälen, även om Hotakainen är mer litterär.

Med sin blandning av allvar och satir och sina genuina personteckningar är "Människans lott" välskriven och underhållande. Men det där lilla sista, kroken som hakar fast i hjärtat, det har den inte.