Med sex tjocka volymer om sitt eget, i stort sett helt vanliga, liv löper Karl Ove Knausgård en uppenbar risk att bli långrandig. I de två första delarna undviker han det nästan helt och hållet. I del tre som nu kommer på svenska lyckas han inte på samma sätt.
Den här gången handlar det om barndomen på Tromöya vid Norges sydkust, framför allt om åren kring skolstarten och framåt. Kompisar, fotboll, flickor, busstreck - ett flöde av minnen väller fram, precis som i de föregående böckerna. Samtidigt är del tre berättartekniskt enklare, vilket jag tror är en betydande nackdel. Bland annat saknas nästan helt de tidigare så skickligt genomförda tidsbytena, där läsaren utan att märka hur det går till förflyttas decennier bort. Därför blir texten mycket mer monoton.
Det blir uppenbart på sidan 256. Där, plötsligt, för Knausgård nämligen in sig själv i nutid, med en uttalad fråga om sin mamma. Varför minns han så lite av henne, frågar han sig.
Det greppet lyfter hela boken. Temat utkristalliserar sig allt mer, och det handlar framför allt om förhållandet till fadern (tangerar därmed del ett). Den nyckfulla, oberäkneliga och hårt straffande som tvingar Karl Ove till ständig skräck. I en gripande rad slår han fast att det i stort sett enda han själv har försökt åstadkomma i sitt föräldraskap är att hans barn inte ska vara rädda för honom.
Fortsättningsvis skildras hur den uppväxande Karl Ove blir något av en särling: beläst, kristen, en ganska uppenbar besserwisser. Med påföljande problem i det sociala samspelet.
Berättelsen stramas åt kring dessa teman, och den behöver det. Då blir det bra, det blir intressant - men den där oerhörda lyskraften som vissa partier tidigare har haft saknas ändå.
Med denna bok har Karl Ove Knausgård nått halvvägs i sin svit. Så småningom visar det sig om detta var det nödvändiga och livgivande lugna andetaget inför fortsättningen eller om syret faktiskt håller på att ta slut.