Mauritz Karström Målningar
Förlag: Mauritz Karströms dödsbo
Målaren Mauritz Karström (1962-2005) hade förmågan att formulera ett personligt uttryck i den hårdexploaterade konststil som kallas halvabstrakt expressionism. Trots att utövarna i den genren står som spön i backen känner man direkt igen just hans målningar och dras in i deras speciella kraftfält.
Nu har det kommit en stor och påkostad bok om honom. Jag hade önskat att det hade varit en annan bok. En bok där hans starka måleri hade ackompanjerats av texter som gick på djupet med hans konst och seriöst diskuterade hans särart och kvalitet som konstnär. Här får vi i stället en vänbok. Hans mamma och bror skriver förstås känslosamt och mycket personligt. Sedan följer en rad texter där ett antal personer som korsat hans väg bidrar med anekdoter som ska visa vilken god vän just de var till Mauritz Karström.
Om hans konst finns en skissartad analys. Den är skriven av förre chefen vid Göteborgs konstmuseum, Folke Edwards. Han upprepar det han tidigare skrivit i katalogtexter. Hans huvudtes är att Karströms måleri "styrdes av hans undermedvetna och inte av ett kalkylerande intellekt". Han skapar därigenom den ensidiga och felaktiga bilden av en omedveten, helt känslostyrd konstnär. Detta trots att varje målning av Karström är ett bevis också på motsatsen.
Linköpingsättlingen Mauritz Karström hade en gedigen konstnärsutbildning, Lunnevad, Konstskolan i Stockholm, Nordiska Konstskolan Kokkola i Finland, Valands Konsthögskola. Han var påfallande teknisk och konsthistoriskt intresserad och kunnig. De som diskuterade konst med honom känner till hans stora medvetenhet och kunskap om måleri, konst och konsthistoria.
Och framför allt märks det i målningarna.
Att han till exempel kunde sina Göteborgskolorister, syns inte minst på hans havslandskap. Ändå är det känslan och viljan till att hitta det personliga, "det egna och därför sanna", man slås av. Hans landskap lyser och glittrar av sjusärdeles färgsprakande liv som bara en mycket förfaren färgartist kan åstadkomma. Och han hade sett Albin Amelin och de andra stora människoskildrarna och tagit vara på det som passade hans temperament och det han måste uttrycka.
Kolorismen blev hans sätt att föra upp dolda och svåråtkomliga känslostråk till ytan. Hans bilder av människor speglar stor insikt om hur färgen är ett språk som kan berätta något alldeles speciellt om vad det är att vara människa. Och även om själva målandeprocessen var snabb, granskade han kritiskt och kasserade vid minsta tvekan om kvaliteten. Det är synd att Edwards mytbildning ska stå oemotsagd och med den auktoritet som alla hans institutionella gradbeteckningar ger. Tänk om här i stället hade funnits åtminstone en text där någon måleribevandrad och intresserad gått in och tittat på måleriet. Gått igenom dess kvaliteter och särart.
Det är en konstnär av Mauritz Karströms dignitet värd.
I boken finns lyckligtvis massor av bilder av hans konst. Och dessa går man gärna tillbaka till. En rejäl utställning av hans verk på någon av länets konstinstitutioner är väl en så självklar uppgift att man kan förmoda att den redan planeras.
BO BORG