Det lyser av vibrerande färgfält och figurer i utställningen av Mauritz Karströms verk. Inte minst de senaste målningarna från 2005 (samma år som han hastigt avled vid 43 års ålder) har en förhöjd intensitet som jag faktiskt tycker påminner lite om Van Goghs nerviga linjemålningar.
Själv sade Mauritz Karström i en SVT-intervju en gång att hans måleri ligger nånstans mellan Albert Engström och Wilhelm de Kooning. Och visst kan det ligga något i det.
Utöver den starka färgutlevelsen finns det faktiskt också inslag av berättande, eller åtminstone ett starkt behov att få beskriva var han själv befinner sig i verklighetens kaos.
Bland mina favoriter i den här utställningen är "After midnight", där ansiktet i övre delen av målningen är inflikat i kyligt blågula färger, men där den nedre delen är fylld med intensivt livsbejakande rödorange färgfält. Där kan man till och med beskåda nån sorts "rouletthjul" som påminner om ett upplevelserikt tivoli.
Bättre kan inte kampen mellan existentiella upplevelser av både ångest, sökande och stark livskänsla uttryckas.
Och sedan har vi alla dessa symboler. Främmande ansikten/figurer, gröna marsvarelser, stiliserade fågelfigurer eller allt vad man kan associera till. Här och var också komponerade i en strävan efter skön estetik.
Men det starkaste med hans målningar är ändå de livfulla penseldragen och den expressiva koloriten. Det känns oerhört känslo-starkt och kan inte lämna någon betraktare oberörd.
Lars-Ola Johansson