Med "Flodtid" fullbordar Katarina Frostenson den trehövdade skapelse som även innefattar samlingarna "Karkas" (2004) och "Tal och Regn" (2008). Stramt formgivna men språkligt tämligen vildvuxna utgör de en poetisk enhet i ett betydande författarskap.
Om Frostensons tidiga produktion har rykte om sig att vara svår är det snarare lekfullheten som betonats på senare år. Därmed inte sagt att poesin av i dag är vare sig vidare lättillgänglig eller särskilt munter. Ordvrängningarna och de språkliga in- och utfallen kan förvisso te sig lustfyllda, men präglas ofta av en bitsk råhet. Så liknas också författarnamnets begynnelsebokstav "K" vid en vargkäft.
I nya boken märks bettet främst i första avdelningen "Bara rader", som är samlingens starkaste. Här språkar och sprakar det av all den lyriska brutalitet Frostenson så väl behärskar:
ja att få dia dig sanslös svartmor
bita av strängen sen
blodig om mun stå inför massan
rusig rasande krake
svänga repet om halsen på en annan stackare, hala in vem det vara månde
Det är också här som den språkknådande sidan kommer bäst till sin rätt. Tidigt förkunnas en poetik, med ord och motiv som återkommer boken igenom (och som är framträdande i Frostensons författarskap i stort): "avla / varje dag en rad, ett bröd i famnen / tänk på barken, tänk på stickan, handen / tänk på sol som varje dag / går upp". I dikten därpå skildras hur poetiken omsätts i daglig praktik och de mödor som hör skrivandet till, de långa stunderna "i stretandet, bland e-lätena / svedarikets sneda gnetande i trögheten när dövörat slås till för småljuden".
Sture Linnér hade för vana att ägna en stund varje morgon åt antikens klassiska texter. Först därefter var han beredd att släppa in bruset. I Frostensons dikt är det Novalis som erbjuder respit innan "dagsljuset sugs in i / ränderna i streckkodsorden skärmen av reptilrepliker / ansiktena som talar med sig själva / osaligt / i ringsignalerna som gör en döv för ljudet ur kroppen".
Linnérs praxis och Frostensons poesi delar erfarenheten att det finns ett språk som berikar och berör, ett annat som förleder och förströr. Och ändå är de ett och samma. Till stor del är Frostensons dikter en pendel mellan dessa poler: å ena sidan en upptagenhet vid språkets beståndsdelar som något livsavgörande, å den andra en frän vidräkning med den språkliga slapphet som omger oss.
På samma sätt blir bokens titel en påminnelse om ordens dubbla betydelse: floden som förenar och delar av, flödet som för med sig och spolar bort.