I sin nya samling korta texter som alla handlar om när kärleken tar slut, rör sig Katarina Mazetti i gränslandet mellan kåseri och novell, humoristisk slagfärdighet och allvar.
Hon belyser den kapsejsade tvåsamheten ur många olika perspektiv, om än det kvinnliga dominerar. Men här finns också barnet som lever i rädsla för att föräldrarna ska gå skilda vägar, och barnet som glatt skryter med hur man som skilsmässobarn får dubbelt upp av allt.
Här finns den gamle mannen som tror att hans döda hustru har lämnat honom för en annan och mannen som blivit besatt av att bygga, om och till och ut och in, medan hustrun vill använda pengarna till resor. Mellan de båda ligger en iskall ocean at tystnad och oförmåga, eller ovilja, att förstå varandra.
Allt som oftast går passionen och kärleken vilse i vardagen. Och som nästan alltid, är det någon som går och någon som blir kvar – kvar med ensamheten och kampen mot bitterheten och själens fantomsmärtor.
Till samlingens bästa texter hör "Skiljas 1" och "Skiljas 2"; en tudelad berättelse om en kvinna som egentligen aldrig ville gifta sig och som i äktenskapet inte behandlades särskilt väl av sin man. Ändå är saknaden efter honom stor.
Här ingår också flera korta dikter, kallade "Klagosånger för till- och frånskilda", som jag tycker mycket om; de är både poetiska och friskt bitiga.
Överhuvudtaget är Mazetti väldigt bra på att gestalta det som tillsammans med döden anses vara det mest traumatiska som kan drabba en människa: separation. Hon skriver lättsamt om det tunga, lakoniskt, ofta drastiskt. I "Man har dem" gestaltar hon tillvarons vemodiga grundackord, och det gäller såväl kärleken till en partner som till ett barn.
"Man har dem. Och så har man dem inte längre.
Svartast är det i det fönster där det en gång lyste."