Journalisten Katarina Wennstam har på senare år skrivit både fackböcker och kriminallitteratur.
Årets bok, "Alfahannen", är den avslutande delen i en trilogi fristående spänningsromaner, och en sak är helt säker, oavsett vilken genre Wennstam använder sig av: Det råder aldrig några som helst tvivel om vad det är hon vill lyfta fram eller var hon står i sina åsikter. I "Smuts och Dödergök" fungerade det upplägget alldeles utmärkt. Det var rent av befriande, skulle jag vilja påstå. Men i "Alfahannen" stöter jag på patrull.
Miljön är film- och skådisvärlden, här porträtterad som en mansgrisig bransch full av rädsla, förakt, prestationsångest och underkastelse. Och kvinnoförnedring, som tigs ihjäl. Storyn uppehåller sig vid skuldfrågan i en lång rad våldtäkter inom ett förhållande och senare vid en desperat attack för att få slut på övergreppen.
Ärendet i "Alfahannen" är allvarligt, och Wennstam har tänkt helt rätt när hon inte enbart klätt sin huvudperson i vit och oskuldsfull offerskrud. Problemet med boken är varken handlingen eller berättandet, utan formen.
Att Wennstam kan nå fram skönlitterärt med sitt ärende, vet alla som har läst hennes tidigare romaner, och det märks tydligt i till exempel rättegångsscenerna i "Alfahannen". Men rättsprocessen är bara en liten del av helheten, och i övriga delar känns både händelser och personer lite malplacerade och intvingade i roller, som de för formens skull måste ha. Genrestrukturen låter helt enkelt inte texten få det spelrum den behöver.
"Alfahannen" är en sorglig och viktig bok, värd att läsas av många, men den hade gjort sig bättre i en annan dräkt än den kriminallitterära.