En ung Marianne Faithfull sa en gång, beundrande, att Keith Richards mest av allt liknade en vacker fördömd karaktär ur någon dikt av romantikerna Shelley eller Keates. Men sedan la hon till att han sakta blev allt mer lik den blodtörstige greven Dracula!
Nu gick det aldrig så långt att Keith Richards blev fullskalig vampyr, men väl pirat ihop med Johnny Depp och en livs levande och gående antidrogkampanj. Samtidigt kan vi inte ta ifrån honom att han skrivit ett gäng odödliga rocklåtar och nästan på egen hand svarvat till myten om hur sex-droger-och-rock?n?roll-livet ska levas fullt ut.
Nu berättar han sin historia, första hand, från hjärta och minne direkt ner på papper. Det är kanske inte så mycket nytt som dras fram i solen, men det är ett stycke skrönfull rockhistoria som bitvis är underhållande och bitvis skrämmande läsning.
Stor dos knarkMan får inte vara trött på rockbiografier där knark och sprit har huvudrollen när man tar sig an Livet. Det verkar sitta skandalhungriga redaktörer på varenda bokförlagen som kräver att knarket ska få minst lika mycket plats som musiken i böcker som den här.
Visst kan det ha sina poänger att förstå omfattningen av Keith Richards heroinmissbruk, men jag läser hellre hur han och bandet jobbade fram klassiska rocklåtar än om vem som levererade det bästa knarket i Frankrike i början av 70-talet.
Riffen går före barnenDet är i kärleken till musiken Keith Richards lever upp. Han älskar sina gitarrriff mer än sina barn, det är en tragisk men kall sanning. Åtminstone känns det så efter att läst denna överraskande vitala men samtidigt pladdriga och tyvärr kännbart illa översatta självbiografi.
MATTIAS AHLÉN