Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen

Om en författare är/måste vara "ett dubbelhövdat monster" kan denna klyvnad knappast åskådliggöras mer logiskt än genom två personer som både är varandras motsatser och varandras förutsättningar. Till exempel en Lillemor Troj och en Babba Andersson.

Den ena precis så vacker som krävs för framgång på bokmarknaden, den andra så föga attraktiv att hon inte skulle ha en chans på samma marknad. Den ena en "spegelvarelse", den andra en solitär som gör allt för att få vara i skrivandet.

Kerstin Lillemor Ekman, född Hjort (pröva att läsa det namnet baklänges!) levererar denna höst romanen om dessa båda kvinnor: "Grand final i skojarbranschen".

Titeln låter ana något lättsinnigare än man väntar sig från Kerstin Ekman. Å andra sidan borde man veta bättre än att ha specifika förväntningar på en så mångsidigt överraskande författare.

En kolossalt rolig och giftig och fasligt underhållande bok har det nu blivit, utgående från en fyndig idé. Den snart 80-åriga Lillemor Troj, uppburen författare sen 60-talet, får i sin hand manus till en roman som visar sig handla om hennes eget liv. Förläggaren förutsätter att författaren bakom pseudonymen är Lillemor själv, men det finns bara en person som kunnat skriva en sådan bok: Babba.

Babba har från början utnyttjat att Lillemor tvingats in i rollen som behagsjuk, formbar kvinna, nu stjäl hon hennes liv också. Och avslöjar hela bedrägeriet. För alltsedan debuten är det Babba som skriver medan Lillemor står för puts och renskrivning; hon har ett alltför städat inre för att kunna fantisera.

Babba lever som hon lär: vad man behöver för att skriva är inte självförtroende utan anonymitet. Lillemor får ta allt det andra: uppmärksamheten (hon är en perfekt performer), risken för kritik och refuser, offentlighetslivets baksidor. "Jag skulle inte kunna skriva utan henne", inser Babba. "Det måste vara vi två". Men vänner är de inte.

Kerstin Ekman har förstås hämtat åtskilligt, för läsaren lätt igenkännbart stoff ur sitt eget liv. Samtidigt är romanen en smart drift med den numera så populära autofiktionen.

Romanen blir också en resumé av politik och samhällsutveckling under 1900-talets andra hälft. Med en Jane Austens skarpblick målas högborgerliga interiörer där parvenyer blir snobbigt avsnoppade. Babbas och Lillemors bakgrund illustrerar olika grader av klasskillnader - i avsnitt som handlar om Babbas liv utanför skrivandet kan språket vara vardagligt och grovt.

Trender av alla de slag gisslas: terapimodeller, gröna vågen, miljömedvetenhet utan verklighetskontakt. Rättvisa och orättvisa betraktelser. Riktigt elakt om litterära paradigmskiften, det tidiga 60-talets "lekstuga" och sen vänstervridningen.

Leklynne och sarkasmer. Feministiskt vässade inblickar i manschauvinistiska världar: den akademiska och den litterära. En seriös bild av en kvinnlig författares villkor i en manligt definierad värld.

Kerstin Ekman är stilistiskt lika skärpt som vi känner henne, lika vittfamnande i fråga om kunskaper och engagemang i angelägna frågor. Hon drar sig heller inte för att mänga in litterära citat och referenser, rentav till stora döda som förvisats till källarliv.

Sex deckare blev en nyttig skola inför de höglitterära alster som så småningom leder Lillemor Troj ända in i Svenska akademien. Inte heller där spar Kerstin Ekman på ironin: "Dom vill ha nån som du. En kultiverad dam med akademisk examen. En kvinna är ju en poäng för dom", lyder Babbas krassa kommentar.

Ofrånkomligen lånar författare ur andras liv, men Lillemor får bli exempel på att "den som blivit berättad sitter tystad kvar vid vägkanten där den färggranna och larmande processionen av berättelser dragit fram". Tänkvärt, liksom den retoriska frågan "Var finns det berättande som inte är en handel?"