Ny bok
Kerstin Thorvall: Jag är en grön bänk i Paris
Albert Bonniers förlag
Kerstin Thorvall fyller 80 i dag och det firas i bokform med "Jag är en grön bänk i Paris", en volym som rymmer i princip all hennes publicerade poesi: de fyra diktsamlingarna tryckta mellan 1967 och 1991, dikter som ingått i prosaböckerna "Den lyckliga kärleken" och "Tänk om det är klimakteriet", nio då nyskrivna ur urvalsboken "Doften av pion" (1980). Men först ut är hennes bidrag till Svante Foersters 65-antologi med tio debuterande lyriker.
Hälften så gammal som i dag kan hon där skriva: "Jag har nu kommit till den åldern/ då unga män är så mycket bättre." De äldre är kladdiga och illaluktande, impotenta med ryggbesvär. Med de äldre avses ungefär hennes enligt kyrkobokföringen jämnåriga. De unga är däremot som gröna äpplen "att sätta tänderna i/ när man är törstig". Inte heller i en annan dikt svävas det på målet: "Medelålders människor är så äckliga...".
Man kan säga att Thorvall redan 1965 finner tonen och tematiken, som sedan med små variationer upprepas genom hela lyrikproduktionen (och naturligtvis i stora delar av prosan). Det är karlar, knull och kärlek på snart sagt varje sida. Tillfälliga möten, livslånga passioner. Glupskt tar hon för sig, pang på rödbetan. Det kan likna kontroll och överläge. Samtidigt finns ofta det andra där, den pinsamma efterhängsenheten, underläget, älskarinnans klagan.
Och så är det åldern. Ett ständigt ältande om det opassande i att. Aldrig mer, men. Särskilt yngre läsare kan kanske finna det kokett i överkant att Thorvall hela tiden måste betona åldern och åldersskillnaderna. Varför dessa förbehåll och ursäkter? Sakta i backarna. Dels var inte 60- och 70-talen så frigjorda decennier som de ledande männen velat göra gällande. Dels ses en kåt kärring (ursäkta uttrycket, men det finns inget bättre) knappast med blida ögon i dag heller. Vardagsdomstolarna behöver inte vara religiösa, eller manliga, för att fördöma den initiativrika kvinnan.
Skammen och skamlösheten är återkommande begrepp, både i Thorvalls egna texter och i kritikens bedömning av verken. Att läsa dagens bok är att bli varse något viktigt: skamlösheten -- de oförblommerade bekännelserna, det naket utlämnande draget -- är mindre självändamål än ventil och överlevnadsstrategi. Skamlösheten finns där, inte för att provocera -- om än den kan förefalla provokativ i läsarens ögon -- utan för att författaren känt och känner skammen på djupet, in på bara skinnet. Och det går i sammanhanget inte att bortse från en biografisk aspekt: den sexualfientliga moderns moral och uppfostringsmetoder.
Oavsett genre -- romanerna, reportagen, kåserierna, barn- och ungdomsböckerna -- är Thorvall förmodligen bättre som prosaist än poet. Det hindrar inte att dikterna, trots tillfällighetskaraktären (flera påstås vara skrivna på tåg), avtäcker nya sidor av författarskapet, och renodlar andra. Självironierna duggar tätt, galghumorn. Och nog tas tempen på samhällets konventioner och fördomar. Registret är bredare än jag anade: här travesteras Nordenflycht och Lenngren, här finns lakoniskt svärtade porträttdikter som inte ligger många kilometer från linjen Sonja Åkesson--Kristina Lugn.
Det är tillgängligt och läsvärt, men ingalunda harmlöst. Eller för att citera ur Göran Greiders omvärderande och uppskattande efterord: "Kerstin Thorvall skriver i ögonhöjd med sina läsare, därför att hon skriver i ögonhöjd med sig själv och inte med Litteraturen med stort L och därav frihetskänslan i de här texterna."
Återstår bara att säga grattis på födelsedagen.