Nu, i "Tulu", handlar det återigen om Grönland - och som jag älskar berättelserna från detta karga land, där människorna lever i och med det hårda, vackra, landskapet.
Vädret är viktigt. Det stormar, det blåser, kylan biter sig fast och in i de otäta husen som ständigt riskerar att blåsa omkull eller välta omkull. Varje vinter tar stormarna ett par hus. Och vintrarna är långa.
"Allting är på något vis så verkligt här", skriver den danska sjuksköterskan Jesper i mejl till sin syster. "Det är svårt att förklara. När jag väl flyttar hem kommer jag att ha massvis med bra historier med i bagaget."
Och "Tunu" är full av historier. I början känns det mest som fristående noveller, om de olika människor som bor i den lilla byn, en av cirka 60 i landet.
Vissa fäster jag mig mer vid: Den hiv-positiva Justine, som spelar fotboll och kort med samma brutalitet.
De två åldriga kusinerna, gammpojkar, som ligger och hostar i kapp säng vid säng nätterna igenom. Dvärgen Eleonora, som hunsas av sin elaka mormor och utnyttjas som piga. Och tolken på sjukstugan, Amalie, förtvivlad över att inte få en helikopter till en akut sjuktransport när hon ringer.
Så småningom flätas berättelserna allt mer ihop, för i en sådan här liten by kan man inte hålla något hemligt. Alla har en relation till varandra, den må vara enkel som att man möts i affären, eller på "diskuteket" för att dricka öl. Eller så är den mer komplicerad, kanske rent av hatisk.
Ofta är relationerna sexuella, men det finns en märkligt lugn inställning till otroheter. Kvinnorna bestämmer och tar vad de vill ha.
Sjuksköterskan blir ett slags nav, en utböling men som man ändå oftast har förtroende för. Han får plåstra om sår, amputera fingrar, göra gynundersökningar, lyssna på lungor och skriva ut medicin.
Om det är arbetstid eller ej spelar ingen roll, Jesper är den som finns där. Under vintern kan han vara skillnaden mellan liv och död.
Framåt vårkanten kommer en lång rad av byns kvinnor i alla åldrar som gäster till hans soffa, med sina blessyrer och sin parningslust.
Jesper ställer upp, sen är det inte mer med det.
Eller?
Han har en hemlighet, en fruktansvärd. Kim Leine berättar återhållsamt, i små stötar och fragment. Stramt och vackert, utan överflöd. Ett språk som passar det grönländska temperamentet.