Champagne. Dyrbar parfym. Att fånga hennes blick i natten. Att ständigt söka begärets dunkla mål. Rio, Bryssel, Zürich, Haag . . .
Julian Hansen vet inget om det där. Han är bara 17 år och har just flyttat in till Stockholm från förorten. Men låttexterna han skriver är fyllda av dekadent eskapism, och när bandet Bète Noir slår igenom får Julian erfara vad framgång innebär.
Johan Kindes debutroman bygger på hans egna erfarenheter som brådmogen dandy och sångare i Lustans Lakejer. Han, och vi, har ofta haft anledning att längtansfullt blicka tillbaka till det tidiga 80-tal när ett popband kunde chocka och förföra med lite smink och en synthesizer.
Men "Någon sorts extas" är ingen unken nostalgitripp. Genom att skriva i presens placerar Kinde sig själv och läsaren mitt i 17-årige Julians tillvaro, här och nu. Här betyder ett uteblivet ögonkast från en flicka så smärtsamt mycket som det bara kan göra i den åldern.
Kärlekshistorien är berättelsens nav men inte dess största styrka. Det blir stundtals mycket tonårsdialog utan dramatisk udd. Kinde är mer underhållande i sin beskrivning av bandet och når djupare i sin skildring av de frånskilda föräldrarna.
Han ger ofta prov på sin goda formuleringskonst, då och då kryddad med citat ur hans låtskatt. För gamla fans finns mycket att känna igen, inklusive kända personer. Julians vänner Walter och Peter heter i verkligheten Tom Wolgers och Mauro Scocco och journalisten Jörgen Stenwall måste vara Linköpingsbördige Jan Gradvall.
Ja, här finns över huvud taget mycket att glädjas åt för oss som följt Kindes karriär sedan han var den där 17-årige ynglingen. Frågan är om han når utanför den trånga kretsen av hängivna lyssnare. Johan Kinde berättar insiktsfullt om förlorad oskuld, fotomodeller och kokain, men avslöjar inga skandaler stora nog att marknadsföra en kändisbiografi.