Gud har en orange aura i Kitty Crowthers bilderbok "Den lille mannen och Gud".
Dessutom har han rosa konturer och ser ut som en korsning mellan Barbapapa, ett spöke och en stor apa.
Det orange är nog lite heligt.
Färgar av sig i den småmyllriga, paradiska, naturen.
Så när Gud och den lille mannen Teo (!) ska skiljas åt efter en heldag på jorden - eller måhända i Edens lustgård - ja, då är kvällshimlen så intensivt brandgul att även Teo börjar skimra:
"Den lille mannen går hem och diskar. Han ler och är lycklig. Sådana här dagar förändrar ens liv för alltid, tänker han"
"Hej kvinna, hej man"Men Gud är inte "GUD, bara en av dem". Och tillbaks i sin värld har han en fru som fikar och läser tidningen:
- Hej kvinna, säger han.
- Hej man, säger hon.
- Har det varit en bra dag?
- Ja tack, underbar!
Tacka för det. Han och Teo har samtalat, och Gud har visat sina konster. Förvandlats till cowboy, indian, hemsk gorilla och till Teos pappa.
Gå på vattnetSen har han ätit omelett, gått på vattnet (äntligen!), lärt sig simma - fast klättra i träd kan han inte, flyger hellre, men skulle gärna lära sig ?
Det här är en märkvärdig bok.
Rik på bildnyanser, linjeföring och möjliga tolkningar.
Full av ömsint filosofisk humor, och en absolut tilltro till skapandet, till barnet.
Till leken, där en förälder kanske, kanske tilldelats rollen som Gud, åtminstone för en dag, och pojken är den lille mannen, som är en bättre trädklättrare än pappa?
Nå, man aldrig så noga veta, men boken, som fått svensk text av Lennart Hellsing, är tillägnad sonen Théodore, samt "alla små män" som finns där ute.
MARGARETA WIMAN