Den svenska litteraturscenen har inte riktigt någon motsvarighet till Jan Kjærstad. Det skulle väl vara om Daniel Sjölin efter att ha lett "Babel" i tio år till fick för sig att som medelålders skriva en hel trilogi om att vara programledare i teve på lätt experimentell prosa.
Som norrmannen Kjærstad gjorde med "Förföraren", "Erövraren" och "Upptäckaren".
"Jag är bröderna Walker" tar avstamp i ett medvetande som vidgas efter att ha varit med om en olycka varefter tankarna börjar skena åt olika håll. Allt nedskrivet i en box med sex häften.
Aningen mindre djärvBerättarens jag, Odd Marius Walaker, är egentligen ett vi. En samlingspunkt för familjens manlighet, i flera led, som försöker utforska tillvarons W-krafter. Den vuxna maktmänniskan som hittar anteckningarna går i klinch med den yngre upplagans uppväxt i 1980-talets Oslo.
Kjærstad är sig lik och växlar associativt mellan perspektiven, men en aning mindre djärvt än vanligt. Berättelsens element släpps lös på ett något kalkylerande sätt. De pubertala svärmerierna, manierna, infallen. Se här: frodigt, sanslöst, köttsligt. Men ändå: för läsaren något mer samma sak en gång till.
Uppgraderar formenJan Kjærstad speciella form för hur en roman ska se ut är alltid modern, aldrig förutsägbar.
Däremot kan tonen som parerar de många historier- i-historierna bli något lättvindig ibland. Självupptagen ung man i korselden möter kärleken, möter livet, förkastar allt, växer upp.
Allt beror på vad man jämför med. Jämfört med många andra uppväxtskildringar lyckas Kjærstad uppgradera formen för hur denna ska se ut bortom igenkänningstyrannin (låtarna, miljöerna, kläderna) vilket gärna kunde få fäste i bredare lager. Jämfört med sig själv är "Jag är bröderna Walker" ändå en Kjærstad lite mer på tomgång.
MARIA TELLANDER