Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter: Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal

Fackbok

Kjell-Olof Feldt

Birgitta von Otter

Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal

Albert Bonniers förlag

Vad är egentligen en rättsskandal?

Med undantag för justitierådet Göran Lambertz torde väl de flesta i dag vara överens om att fallet Thomas Quick kvalar in som en rättsskandal i ordets rätta bemärkelse. Historiskt intresserade påminner sig säkert även Dreyfusaffären, där en fransk stabsofficer med judisk bakgrund falskeligen anklagades för att vara spion. En rättsskandal? Utan tvekan.

Gemensamt för både Quickfallet och Dreyfusaffären är att oskyldiga dömdes för allvarliga brott och att det krävdes hårt och långvarigt arbete av engagerade journalister och författare för att sanningen till slut skulle komma fram.

Den förre finansministern Kjell-Olof Feldt och journalisten och författaren Birgitta von Otter beträder således klassisk journalistisk mark när de försöker avtäcka den påstådda rättsskandal som de anser att en läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus utsatts för.

Läkaren anhölls i mars 2009 som misstänkt för att ha tagit livet av ett spädbarn genom att ge det en överdos tiopental. Ett kort tag satt läkaren häktad som misstänkt för dråp och utredningen drog ut på tiden.

Feldt och von Otter är fulla av indignation över rättssamhällets behandling av läkaren. De har, som det verkar, läst alla relevanta dokument i fallet och riktar svidande kritik mot polisen, åklagarna, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen och läkarens arbetsgivare. Boken är utformad som en enda lång anklagelseakt; J´accuse på svenska.

Det finns dock en viktig skillnad mellan å ena sidan Quickfallet och Dreyfusaffären och å andra sidan barnläkarfallet. I oktober 2011 valde en enig Solna tingsrätt att helt frikänna läkaren. Slutsatsen var att narkosmedlet tiopental hade lagrats i spädbarnets kropp efter tidigare behandlingar och att läkaren alltså inte medvetet hade gett flickan en dödlig dos.

Feldt och von Otter verkar uppriktigt förvånade över att svenska domstolar i bland underkänner åklagarnas bevisning och ogillar åtal. Så här skriver författarparet: ”Solna tingsrätt företog sig något ganska ovanligt i svensk rättspraxis. Domstolen underkände åklagarens bevisning och gärningsbeskrivning genom att ogilla åtalet.” Det är ett märkligt påstående.

Den som regelbundet läser domar från valfri svensk tingsrätt inser snabbt att det är tämligen vanligt att domstolar meddelar frikännande domar. Och det är så det ska vara. Det är därför vi har domstolsprövningar. Om läkaren hade dömts för ett brott hon inte begått hade vi suttit med en ny rättsskandal. Nu blev hon friad. Något justitiemord har inte begåtts.

Alla som läser ”Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal” inser att det måste ha varit en fruktansvärd situation för läkaren att bli anklagad för ett brott som hon inte begått. Jag hade önskat att paret Feldt/von Otter lagt ner mer tid på att intervjua läkaren och andra aktörer i detta drama för att skapa förståelse för hur det kunde gå så snett. Jag är säker på att det då hade blivit en bättre bok, mer av djuplodande reportage och mindre av tvärsäkert debattinlägg.