Kjell-Olof Feldt: Min väg till politiken
Ekerlids förlag
Kjell-Olof Feldt har tidigare gett ut två memoarböcker, den jättetjocka "Alla dessa dagar" om hans tid som tidvis frustrerad finansminister och "Det blev ingen storväst" om hans barndom och släktens och den övriga omgivningens kompakta oförståelse för hans (och hans mammas) önskan att han skulle få studera.
Hans nya bok handlar om det som hände mellan det som skildras i de två andra böckerna. Det en slarvigare bok som verkar nästan helt bygga på hans tydligen inte så säkra minne. Det finns därför inte särskilt många konkreta situationsbilder, inte heller finns det mycket till personporträtt.
Mest saknar man förstås bilden av Gunnar Sträng i vars skugga Feldt jobbade ända tills han blev hans efterträdare. Saknar gör man också ett porträtt på Olof Palme. Det enda man får klart för sig är att Feldt inte är någon ivrig Palme-beundrare. En av bokens få beskrivningar av enskilda händelser handlar om hur Palme skällt ut honom för att han glömt att säga till Sverker Åström om ett viktigt möte. "Oförlåtligt" skrek Palme i telefon och taggen sitter fortfarande och värker.
Den bild av sig själv som Kjell-Olof Feldt vill ge är den av den evige outsidern som till sin förvåning och nog i hög grad beroende på en önskan att göra karriär dras in i maktens centrum och därmed tvingas till uppställning bakom ståndpunkter som han i dag inte är så lycklig över. Den bilden är nog delvis riktig, men jag tror kanske att Feldt underskattar sin förmåga att låta sig övertyga om ståndpunkter som var lämpliga för hans fortsatta framgångar.
Trots att han nådde den näst mäktigaste regeringspositionen i Sverige förblev han dock en outsider, dåligt förankrad i partiet. Där måste man nog också söka förklaringen till att han kunde avgå kort före ett val utan att möta något som helst motstånd.
Den nya boken är slarvig, skrev jag. Jag nöjer mig med ett exempel. Det finns flera.
Feldt hade ansvaret för Sveriges förhandlingar med den europeiska gemenskapen i 70-talets början. Han är fortfarande övertygad om att det den gången var rätt att säga nej till ett medlemskap. I hans argumentation ingår som ett avgörande inslag att de tre länder som sökte medlemskap den gången alla var medlemmar i Nato. Därmed var det från början mer eller mindre klart att ett svenskt medlemskap inte skulle gå att förena med neutralitetspolitiken.
Men alla tre var inte Nato-medlemmar. Irland som blev medlem i denna omgång var precis som Sverige alliansfritt. Att Sveriges handelsminister och chefsförhandlare kunnat glömma detta är obegripligt.