Klas Åmark: Sverige och nazismen - vetenskap på riktigt

1900-talets historia överskuggas i allt väsentligt av Andra världskriget och Förintelsen och sedan en längre tid har det pågått en intensiv forskning kring Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen.

Eftersom vi föreställer oss att blickandet mot historiska förlopp och sammanhang är underkastad optikens lagar, att det som ligger närmast framträder tydligare, borde det inte vara så svårt att forska om allt detta, men dessvärre komplicerar det bara saken.

Avståndet till händelserna är så kort att man lätt överskattar detaljernas betydelse och när vi blickar mot en tid som inte är så främmande vår egen, är risken stor att vi väver in vår egen tid i den färdiga väven. Medan historiker använder finjusterade instrument för att urskilja nyanser, sitter den historiskt oskolade skribenten och blandar samman allt som man tycker påminner om fascism och nazism i en och samma gryta, eller utesluter allt som inte bär ett hakkors. Det kan leda till fruktansvärda felslut.

De forskare som gett sig in i detta forskningsfält har mött betydande hinder. Bortsett från de allt grövre hoten från högerextremister, har samtidens debattörer vägrat att lyssna till dem. Vad debattörer "vet" och diskuterar är något helt annat än vad historikerna vet och diskuterar.

I debatten sammanblandas fakta med lögn, billiga dagspolitiska poänger plockas och av historiens ruttnande fallfrukt vildjäser en brygd av överdrifter, förnekelser och ren och skär desinformation. Så ger den alltmer opålitliga Wikipedia socialdemokratin ensamt "äran" av att ha bildat Statens institut för rasbiologi, så kan den svenska högern peka finger mot vänstern utan att medge sitt intima förhållande till Nazityskland.

Bland åtskilliga skribenter och tyckare tycks det dessutom vara vansinnigt lätt att göra det triviala misstaget att lyssna på hur ett tal från 1936 låter i våra öron, i stället för att försöka förstå hur det var menat att förstås när det hölls. Det sker sällan.

I stället nyttjas den betänkliga praktiken att med utgångspunkt från vad som i dag kännetecknar uttryck för en viss ideologi, tro sig kunna avgöra om en människa som levde igår anslöt sig till den - vilket kan leda till absurda resultat.

Med motsvarande tankeövning skulle Luther knappast vara lutheran och åtskilliga av Svenska Dagbladets ledare under 1970-talet betraktas som vänstervridna. Vill man inte se alla dessa nyanser, kommer man aldrig förstå någonting av mänsklighetens värsta tragedi.

När nu Klas Åmark utkommer med "Att bo granne med ondskan", ett drygt 700 sidor långt verk om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, kan man därför bara andas ut.

Det här kommer att vara Referensverket under en lång tid framöver. Han presenterar den samlade kunskapen, vad vi vet i dag och hur vi kan veta det. Han varken postulerar eller gissar, han föreställer sig ingenting och ponerar aldrig. Det här är vetenskap på riktigt.

Åmarks försiktigt framtagna bild är till en början svårbegriplig för den som hade den enkla lösningen klar för sig.

Nyanserna och skärpedjupet i historikernas avhandlingar och böcker ter sig obegripliga om man inte kan eller vill förstå sammanhangen; de väcker inte sällan vrede eftersom bilderna fragmenterar våra tankefigurer och stör våra tankemönster. Det är därför det är så viktigt att forskarna är närvarande och förklarar det hela för oss.

Dessvärre har de inte alltid varit det.

Om forskarnas frånvaro i den populära debatten beror på att den akademiska arrogansen inte tillåter dem att nedlåta sig till att presentera sina resultat utanför seminarierummens väggar, eller att man helt enkelt hyser avsmak för att medverka i medier där tiden inte medger några djupgående resonemang, är mer en fråga om vilken forskare vi talar om.

Men vi kommer aldrig ifrån att forskning är fullkomligt meningslös om den inte förmedlas.

Medveten om att detta kan vara en orättvis bild av forskarkåren, för visst finns det några lysande undantag, som Mats Deland, Stéphane Bruchfeldt eller Åsa M Larsson, måste man ändå konstatera att det är alldeles för många som aldrig säger ett ord.

Forskarna är alldeles för viktiga för att deras tystnad ska kunna ursäktas. Om de i stället för att frukta eller förakta medierna, hade lärt sig förstå journalistikens villkor, hade det garanterat förhindrat nästan 6 procent av svenska folket att rösta på ett parti vars hela idé bygger på några av de mest taffliga historiska lögner som någonsin presenterats.

Av den anledningen kommer inte Åmarks verk en dag för tidigt.

MAGNUS ALKARP