- Här ser ni en som inte syns.
Så värderar Gösta Ekman sin allt annat än osynliga snubbelfigur Papphammar samt ett stycke svensk mentalitet.
- Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp, säger Gösta Ekman någon gång i slutet på 60-talet när han citeras av journalisten Klas Gustafson.
Hans bok om Gösta Ekman är fylld av ett levande, unikt och nära material. Ekmans egna ord ges stor och avgörande betydelse när han låter sig porträtteras och lånar ut sitt privata arkiv till den drivne faktaorganisatören och berättaren Gustafson.
Ekman återkommer ständigt till frågan "Vem är jag?". Som åskådare vet vi alla svaret efter exempellöst publikhyllade figurer som Sickan i långfilmsserien om Jönssonligan. Hans analys är klar:
- Jag tycker mycket om Sickan. Sickan är en stor del av mitt liv. Sickan är hela 80-talet.
Gösta Ekman har gjort film, teater, kabaré, radio och TV överallt och med alla i kultursverige under en magnifik 50-årig karriär. Vi möter också delar av landets artistelit i boken där kompisen och partnern Rolf Börjlind träffsäkert summerar:
- Göstas idé var att utsätta sig.
Gustafson är en läsvärd hantverkare i biografifacket som nu har slitit samman sin femte biografi om svenskarnas folkkära artistgenier. Äntligen ger han sig i kast med en legendar och ikon som är i livet.
Han började sin ambitiösa gärning med böcker om de döda giganterna Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson och Monica Zetterlund. Nu längtar jag efter ett nappatag med Povel Ramel.