Om hur en provokativ konstinstallation spårar ur och hur dandyn både som fenomen och bokstavligen går mot sina andra död. Det berömda åttiotalet, finansvalparnas och flärdens era - en tid då man verkligen inte skämdes för pengar och lyx. Då böjelserna och drifterna var till för att bejakas, inte tuktas. Idag skulle vi kalla det skändning. Ungefär i de här tankebanorna rör sig berättaren i Den sista cigaretten där han sitter tjugofem år senare och reflekterar över det hela, i en möglig Opel uppställd i en lada under ett läckande tak.
Som alltid finns hos Klas Östergren en sympatisk mansperson i medelåldern som ger sig ut på ett uppdrag medan kärleken sätter krokben för honom. Få kan förresten som Östergren skildra passionen och hängivenheten och samtidigt behålla trovärdigheten. Faktum är att han dammar av något som i modern litteratur är ganska sällsynt, nämligen dessa femmes fatales som med sin blotta existens bringar den manliga huvudpersonen ur fattning med ödesdigra konsekvenser för hans fortsatta liv och eventuella äktenskap. Allt detta skildrar han med en sådan varm humor och insikt om det absurda i situationen. Ja, så som livet faktiskt kan se ut och som ungefärligen kan sammanfattas med kommentaren "hur fan hamnade jag i det här?". Men Östergren sänker sig inte till sådana förenklade omskrivningar när han vill sätta ord på livskänslan. Nej, här knyter mannen "sorgfälligt" sin slips enligt modell "Duke of Windsor" i en våning som är "luguber" och hans kvinna är "underskön", en "riktig backfisch". Ni hör själva. Hur många svenska författare har annekterat ett eget, omisskännligt språk på det här sättet?
Stilisten Klas Östergren tillhör det utdöende släkte som knackar ned sina alster på skrivmaskin med upp till tjugo omskrivningar och av en och samma romansida. Han har i någon intervju berättat att han ägnat en sömnlös natt åt att räkna ut sin beräknade läsekrets sammanlagda lästid i timmar och år. Han nådde tiden för Gustav Vasas intåg och tyckte sig därmed skyldig att leverera ordentligt genomarbetade texter. Det kallas omsorg om sin läsare.
Östergren håller hårt på romanens konstruktion. Att måna om struktur och form är för honom en hederssak. Nog ligger det något i tanken att man som författare bör bygga upp ett hållbart sammanhang och utifrån detta tillåta sig att improvisera i långa stycken. En intuitiv väg inom relativt fasta ramar som gör att allt faller på plats i slutet.
Det är sällan tillrådligt att göra några spekulationer huruvida en roman har ett självbiografiskt stoff, men perspektivet mellan verklighet och fiktion är extra suggestivt i Den sista cigaretten där huvudpersonen heter Klas och befinner sig i ett behagligt efteråt från vilket han blickar tillbaka över en turbulent tid där ett äktenskap gått i kras.
Nu undrar ni kanske lite över vad som hände med den döende dandyn? Här avslöjas icke något om den sinnrika intrig som knyts ihop precis så elegant som bara Klas Östergren förmår när det gäller såväl slips som roman. Men det blir mer makabert än ni kan ana.