En artikel berättade att ljussättningen i en tunnel i Linköping inte fungerade som den skulle – det hade klickat. Så kan man säga. Men, undrade någon, ibland säger man väl tvärtom, att någonting inte klickar, fast man i själva verket menar samma sak. Det verkar något förbryllande.
Ordet klicka är gammalt i svenskan och är från början ett ljudhärmande ord, som avser ett försiktigt smällande.
Den överförda betydelsen är sedan länge som i exemplet ovan, att någonting klickar betyder att det inte fungerar. Om en pistol klickar avlossas inte skottet. Det är också den betydelsen som anges i ordböcker.
Men användningen med motsatt innebörd blir allt vanligare, då klicka alltså indikerar någonting positivt.
Möjligen är det så att kung Carl XVI Gustaf är den språkliga föregångaren här. Hans ord från 1976, som beskrev första mötet med Silvia Sommerlath, sedermera drottningen, är bevingade. Det sa bara "klick" berättade han, och "sen dess har det sagt klick hela tiden".
Den här så att säga känslomässiga betydelsen av klicka fann sin väg till 1998 års Svenska Akademiens ordbok, där det förklaras som "spritta av sinnesrörelse".
Med andra ord finns det skäl att vara försiktig med ordet klicka. Om inte sammanhanget tydligt visar vad man menar är risken för missförstånd uppenbar.
Sedan har ju ordet klicka fått ett rejält uppsving på senare tid, då det handlar om att klicka på någonting på en webbsida.