Jag anar en stor skillnad mellan min och Magnus William-Olssons poesisyn. I död och smärta ser han något poetiskt. Jag ser smärta och död i poesin. Låt vara med reservation för att dessa perspektiv i grunden är ekvivalenta.
"Jag talar till de döda" är en pendang till snarlika "Spöken" från 2004. Ett tio- tal författaren närstående - ofta andra författare - åkallas glimtvis. Precis som i "Spöken" odlas här avstånden och alteriteten (annanheten) framom sentimentaliteten. Och det fina är: med en sällan skådad närhet som följd och upphävd paradox.
Att falla in i William-Olssons språk är både lätt och svårt. Lätt därför att det klingar så skönt att man nästan börjar undra: Kan detta stämma? Svårt av exakt samma skäl: Magnus William- Olssons prosa torde vara ytterst svår att efterhärma. Den räds knappast utsagor men lämnar likväl massor att fundera över.
Så här vackert kan han till exempel skriva om den egna särskilda begåvningen: "Förr, när jag var ung, skrattade man åt mig, men beundrade mig också, när jag lämnade vardagsrummen för barnkammare och lekplatser. Nu tycker man mest att jag gör mig till. En medelålders, klumpig karl som spelar apa. Makten att begära flyter som olja på tvånget att försaka. Att gå allt djupare in i den tilltagande åldern och se barndomsljuset mellan stammarna." William-Olsson visar sig själv och sina närmaste oändlig omsorg och pendlar litterärt sett mellan mysticism och en sorts okysk hellenism. Ömsom skamlöst smekande sin egen litterära persona, ömsom någon annans. Alltid självklart medveten om det.