Knausgårds vardag strålar

Karl Ove Knausgårds självbiografiska roman är ett mäktigt grävande i minnet. Över fyra hundra sidors betraktelse över ett jag, nämligen Karl Ove Knausgårds. Född i Norge, uppväxt i Kristiansand, så småningom levande i exil, frånskild, med ny kvinna och barn. Nu bosatt i Malmö. Omsusad författare i Norge där hans romanprojekt har väckt stor uppmärksamhet, bland annat beroende på det starkt självutlämnande draget där också nära anhöriga figurerar i berättelsen.

Ambitionen är hisnande. Detta är bara första delen av sex i en självbiografisk svit. Onekligen verkar det lite smått galet. Och serien heter alltså "Min kamp", till råga på allt.

Drar man den närliggande slutsatsen att det här är någonting tråkigt, självupptaget och överdrivet, så tar man miste. Självupptaget är det förvisso. Men inte tråkigt. Det är fyra hundra sidor som nästan hela tiden vibrerar av liv.

Romanen börjar i författarens familjevardag i Malmö, glider över i skildringar av barndomen i Norge för att så småningom allt mer koncentreras kring dess stora tema: faderns död och de minnen och känslor den väcker hos Karl Ove. Fadern har alltid varit svårtillgänglig, undanglidande eller rent elak. Till stor del en gåta för sonen.

Karl Ove får dödsbudet och åker till Norge för att ordna det praktiska med begravning och annat. Fadern har den sista tiden av sitt liv bott hos Karl Oves farmor, det vill säga hos sin mor. Där har han systematiskt supit ihjäl sig, i största tänkbara misär. Skildringen av hur Karl Ove och hans bror kommer hem till farmodern och tvingas röja upp är förfärande. Det är en veritabel mänsklig tragedi som Knausgård inte väjer för ett ögonblick.

Boken börjar med en skildring av död. Den slutar med död. Det kanske är en svart bok, på sitt sätt. Men det finns också en paradoxal bejakelse i de detaljrika och knivskarpa minnesbilder som Knausgård lockar fram. De verkar säga att det finns en ofantlig rikedom i livet, hur det nu än blev.

"Min värld strålade", skriver han på ett ställe, "i hela sin outhärdliga banalitet".

DANIEL ERLANDSSON