Det börjar med en febrig monolog utanför bild. Vem? Det fortsätter med testo- steronsvettiga kostymmän som jobbar mitt i natten. Med vad?
Det fortsätter med Tilda Swinton på gränsen till nervsammanbrott på en toalett, svettringarna under armarna stora som basketbollar. Vad har hänt? Och så: en exploderande bil. Varför?
Det har gått tio minuter av "Michael Clayton" och du är inne i filmen som en värdetransportrånare på Kumla, och du stannar inne, fastnaglad, tills eftertex-terna rullar. Om du liknar mig det minsta är du fortfarande inne i den två veckor senare.
"Michael Clayton" är en thriller i advokat- och storfinansmiljö. Den innehål-ler det oblodigaste och mest odramatiska, och därför otäckaste, mordet i filmhi-storien. Den ställer en enda fråga: när är det befogat att sälja sin själ till djävulen?
Men jag ska inte avslöja mer om storyn utan låt den bara vecklas ut, lager för lager, framför dig i biosalongen.
Filmen är 119 minuter lång. Inte förrän den 118:e minuten förstår du vad som kommer att hända. Det är 119 minuter av lycka över att sitta i en biosalong, vara vuxen, bli underhållen på ett hyperintelligent sätt av andra vuxna människor och lämna barnfilmerna åt barnen. (TT Spektra)