I juni 1940 framstod Hitlertyskland som oövervinnligt. Frankrike tvingades kapitulera och fick behålla en liten bit av landet för formellt självstyre. Dess regering under hjälten från första världskriget marskalk Petain var ett lydigt redskap för Hitler.
I England ville många i regeringen förhandla med Hitler och erkänna hans erövringar i utbyte mot ett fredsavtal med garantier för landets fortsatta oberoende.
Bättre slåss än förhandlaWinston Churchill var hundraprocentigt emot varje trevare om förhandlingar. Om Hitler kunde befästa sin ställning i Europa var det bara en tidsfråga innan han skulle bryta alla löften och göra Storbritannien till nästa mål för sin erövringslust. Bättre då att slåss mot alla odds och hoppas på att innan ett nederlag blivit oundvikligt hjälp skulle komma från USA.
Churchills talekonst vann över en majoritet på hans sida. Motståndet skulle fortsätta trots att Frankrike gett upp. Det var i denna mörka stund som Charles de Gaulle helt ensam anlände till London och förklarade sig representera ett annat Frankrike som aldrig skulle ge upp.
Churchill som var en varm vän av Frankrike tog emot honom med öppna armar. Det skulle han sedan många gånger ångra. En mer svårhanterlig allierad får man leta efter. För de Gaulle gällde i varje läge att hävda Frankrikes och därmed hans egen ställning - oavsett konsekvenserna för de allierades krigsansträngningar.
Outhärdliga konflikterChurchill däremot såg nödvändigheten att hela tiden hålla samman alliansen som det överordnade målet och därmed också att hålla USA:s president Roosevelt på gott humör - utan att för den skull uppge allt eget inflytande på krigföringen. Eftersom Roosevelt aldrig accepterade de Gaulle som Frankrikes företrädare och de Gaulles eget uppträdande ofta gjorde Churchill utom sig, var det bäddat för närmast outhärdliga konflikter.
Om detta har Knut Ståhlberg skrivit en både spännande och spänstig skildring. Han har tidigare skrivit en biografi över de Gaulle, men till förtjänsterna med den nya boken hör att den aldrig kantrar över för mycket åt sympatier för de Gaulle. Ståhlberg har helt klart för sig att utan de Gaulle skulle Frankrike haft svårt att resa sig efter kriget. Men han förstår också hur generalens egensinnighet gjorde Churchill desperat.
Trasslig medlingUnder stor del av kriget var de Gaulle omstridd även bland fransmännen vilket tvang Churchill till ett ytterligt trassligt medlingsarbete i Nordafrika och arabvärlden mellan amerikanska intressen - som allierade sig med de Gaulles motståndare - och den franske enmansspelaren som hela tiden trodde att engelsmännen försökte manövrera ut Frankrike från Mellan- östern.
Man ska aldrig nämna en herres ålder. Men i det här fallet är det oemotståndligt. Knut Ståhlberg är 92 år. Ingen läsare av hans bok kan ana det.
En både spännande och spänstig skildring om förhållandet mellan två av 1900-talets viktigaste politiker. Ernst Klein är imponerad av den 92-årige journalisten Knut Ståhlbergs nya bok.
ERNST KLEIN