Poängen med en dokumentär är att den ska berätta något mer än vad vi redan vet, ge en ny bild. Den ska komma nära och gå på djupet. Den ska tillföra något. Det gör tyvärr inte "Vägen hem", filmen om Knutbydramat.
Materialet och idén är intressanta. Karin Swärd använder sig av autentiska inspelningar från polisförhör och predikningar, och material hon samlat på sig från TV4:s bevakning av Knutbyfallet från januari 2004 och framåt.
Det är Sara Svenssons egen röst vi hör, även när skådespelaren Liv Mjönes spelar henne. Och låt mig säga på en gång att ingen skugga ska falla över trion Mjönes, Almen och Strindlund - de är suveränt porträttlika och spelar bra.
Det börjar dramatiskt. Barnflickan (Liv Mjönes) står på Plattan i Stockholm i desperat jakt på ett vapen. Sen kör hon till lilla Knutby utanför Uppsala och skjuter två människor. Hon dödar frun till sin älskare pastor Helge Fossmo, och skadar allvarligt maken till en annan av pastorns älskarinnor.
Ni kan historien. Det gör vi allihop. Det är en historia som har allt: kärleksintriger & död, religion & fanatism, dubbelmoral & hyckleri under ytan på den idylliska lilla orten som blivit ett begrepp.Varför fungerar då inte filmen?
En orsak är det småtaffliga och loja skådespeleriet i scenerna från TV4. De är allmänt förvirrade och ostrukturerade.
När Sara Svensson sitter anhållen vill Karin Swärd göra reportage på själva församlingen. Swärd och hennes fotograf sitter och dricker kaffe hos två pastorer i samma stund som Helge Fossmo grips av polisen. De missar hela grejen, men det verkar hon inte bli ett dugg upprörd över. En normal reporter skulle dunka pannan blodig i närmsta vägg över en sån sak, tro mig. Men stämningen på tv-redaktionen mitt i värsta Knutbydramatiken var lika fridfull som en vanlig tisdag förmiddag här på Corren, och en avhoppare från Knutbyförsamlingen får ringa och tjata i en vecka innan han blir intervjuad.
I filmen kommer sen en verklig avhoppare till tals, en kvinna som talar rätt in i kameran och berättar hur det var när församlingen frös ut barnflickan och bröt ner henne. Äntligen! tänker jag, men då zoomar kameran ut och vi får se ryggarna på några redigerare i klipprummet istället. Så uppstår hela tiden distans i filmen, så fort det bränner till så kommer ett nytt klipp.
Slutintrycket blir att det här är är en film som inte vet vad den vill berätta. En bra idé bidde en tummetott. Men publiken kommer nog ändå, Knutby är - Knutby.