Nio år gammal förlorar pojken Sudhana sin familj, sitt hem, sin plats i världen och tvingas ut på en lång vandring genom Indien på jakt efter någonting - någonting beständigt. Samtidigt vandrar en berömd man omkring och sprider sina insikter, en viss Siddharta Guatama, mer känd som Buddha.
Men under sina långa, tröttsamma, svältande, svåra irrfärder genom norra och södra Indien femhundra år före vår tideräkning, möter den alltid lika ödmjuke Sudhana aldrig Buddha. Däremot möter han desto fler andra lärare: i mans- och kvinnoskepnad, talande träd och elefanter, fyllerister, bråkstakar och rena skurkar. Sudhana lär av de alla. Och är en av de finaste poängerna i Ko Uns fyrahundrasidiga berättelse "Ung pilgrim". Buddha är oviktig, lärdomarna allt.
Koreanen Ko Un är en oerhört produktiv författare som publicerat ett hundrafyrtiotal volymer i alla genren, men som främst gjort sig ett namn utanför hemland som diktare. På svenska finns sedan tidigare tre volymer. Och det skimrande vattenklara är i kombination med en visdom som bottnar, verkligen bottnar, i buddhismens läror Ko Uns litterära signum
Född 1933 blev han som redan som ung buddhistmunk och levde länge just som munk, innan han började dikta på allvar på 60-talet. Boken "Ung pilgrim" började han för övrigt skriva på redan i slutet av 60-talet, men berättelsen blev färdig bara för några år sedan. Surdegsbröd smakar alltid bäst.
"Ung pilgrim" är en mäktig, mystisk, gåtfull berättelse vars femtiosju kapitel bör läsas ett kapitel i veckan snarare än i ett svep. Det är en oerhört koncentrerad, tankediger och förtätad text. Så jag låter läsningen ta sin tid. Inspirationen är en klassisk text inom buddhismen, den så kallade Garland eller Avatamsaka sutra, som jag inte har läst. Kanske är det denna min fåkunnighet som gör att jag vänder och vrider på boken utan att finna någon rätsida på den. Är det en roman? En buddhistisk lärobok? Varken eller.
Till slut accepterar jag att det är en berättelse som bygger sitt eget universum. Och som gör mig allt från förtjust och förtrollad till uttråkad och less - likväl hela tiden förundrad. För "Ung pilgrim" genomsyras av en egen, genuin erfarenhet, vilket blir uppenbart om man exempelvis jämför med Hermann Hesses förvisso underbara, ja, mästerliga roman om Buddha, Siddharta. För Ko Un är Siddharta bara en i raden av upplysta män och kvinnor, som i likhet med Sudhana äger förmågan att lära sig ödmjukhet och kärlek av allt och alla som kommer i deras väg.
Hos Ko Un är upplysning inte så mycket ett slutgiltigt tillstånd som en ständig väg, ett sätt att hela tiden möta livet och människor, moln och fåglar, här och nu. Och just så diktar Ko Un: här och nu med ett orubbligt moraliskt, medmänskligt patos. I sanning: en vis man. Som vet att han ingenting vet.
Tyvärr störs den annars fina översättning av diverse inte direkt felaktiga men väl okänsliga ordval. Jag hoppar till inför ord som gårdfarihandlare, boulevarder och luffare i en berättelse som utspelar sig i Indien för 2 500 år sedan. Det är synd, men inget oöverstigligt hinder. Värre, betydligt värre, vore att undgå att lära känna denne märklige, fantastiska författare som i fjolårets makalösa mästerverk, "Stundens blomma", diktar:Jag rodde med bara en åra
men förlorade även den
Och såg för första gången ut över vida vatten
Örjan Abrahamsson