Märkligt, hur är det möjligt att Bill Olson åstadkommer sina bilder som ögonblicksverk, och att de dessutom blir spännande och härligt utmanande med kol och färger. I en videopresentation från Umeå bibliotek återges hur konstnären med stöd av pianotoner från en jazzmusiker härjar vilt med sina impulsiva attacker på lång vit duk. Det är en kamp med den vita ytan, men det blir intressanta linjer och svärtade former och accenter i slutändan.
Från ett uppdrag att gestalta spontana upplevelser av årets alla dagar finns här ett urval av livfulla bilder. Först fascineras jag av
hans motiv "Det var länge sedan", som har en härlig kombination av frieri i hästlandskapet.
Sedan går jag vidare från bild till bild och blir ständigt vitaliserad av teckensnitten, som skulle kunna vara hämtade ur det japanska träsnittet (de som inspirerade våra första modernister).
Det är imponerande hur Bill Olson kan få sådantliv,och slutligen också en sådan fin komposition, i sina anfall på det vita papperet.
Det känns fräscht och fint, och i bilderna av män och kvinnor tillsammans också riktigt sensuellt i de svärtade kontrasterna. Visst har musiken en stor betydelse (konstnären spelar själv saxofon), här och var får man en stark känsla av de vitala "riff" som återges i jazzmusiken, de som
också flödar fram i styrka och sedan tonas bort i den universella vitheten.
Jag blir starkt inspirerad av den här utställningen och vill också berömma Galleri Sander för att galleriet fångar upp framstående konstnärer utanför vår egen provins.