Poeten och kortprosaisten Inga-Lina Lindqvist ger idag ut sin femte bok och första roman, "Mirakelkuren". Den officiella genrebeteckningen är "en komedi" och för slikt ändamål är det förstås tacksamt att i centrum placera två äkta makar och terapeuter (Jelena och Tim) som med en rysk guru i ryggen och medelst devisen "vetenskapligt baserad behandlingsmetod med andlig inriktning" driver nätföretaget "Livskunskap.com" och omsider enrollerar en prästvigd konsult, krishanterare och helbrägdagörare med fingrarna i flera andliga anrättningar.
Och från det smörgåsbord där management, new age, självhjälpsstrategier och svenska kyrkan står sida vid sida - och på tallriken lätt blandas till en kökkenmödding fast lukrativ - utvinner författaren några smärre satiriska poänger. De är för rörande, alla dessa lätt löjliga figurer - hej Balzac - som tjänar pengar på att hjälpa andra och på kuppen hoppas kunna rädda sina egna psyken och själar. Eller äktenskap.
Men ett i grunden komiskt stoff gör ingen komedi. Ytliga alternativt diffusa gestalter garanterar ingen underhållning. Här sprattlar figuranterna i de författarens genomskinliga trådar som via otrohet och omvägar skall leda till återuppväckt kärlek, sinnesro, happy end.
Komedin bör vara lätt och elegant. Skarp. Här är den otymplig och didaktisk. Klumpfotad. Därtill överkryddad med ett tarvligt och tramsigt bildspråk som långtifrån alltid kan skyllas på Jelenas rysk-judiska påbrå. Förlaget hade inte behövt publicera detta konstnärliga haveri.