Till detta kan man nu lägga ännu en likhet: den nu utgivna volymen med brev av Kraus visar att han, liksom Mozart, var en infallsrik, impulsiv, lekfull brevskrivare med påtaglig lust för snabba och säkra, ibland väl tvärsäkra, omdömen.
Flertalet brev är ställda till föräldrarna, och även om de har ton av sonlig vördnad präglas de ännu mer av egocentricitet och rätt oblyga krav; många brev är helt enkelt tiggarbrev.
Efter några år i Sverige blev Kraus uppmärksammad av Gustav III, fick titel som kapellmästare och sänd på en resa ut i Europa för "att beskåda teatrarnas nya inrättningar". Resan kom att vara i fyra år och berörde en rad länder. De många breven från denna resa är de intressantaste, dels genom att de ger besked om musiklivet på många håll, dels genom att de exemplifierar den unge, receptive och ofta kategoriske iakttagarens värderingar.
Kraus talar med aktning om Haydn men verklig vördnad om Gluck. Mozart, som han antas ha träffat, nämns bara mycket kort.
Det mest imponerande i denna brevsamling är Kraus analys av Piccinis opera "Didon" / dvs "Dido"/; här förs pennan av en man med mångsidig musikalisk insikt och bildning.
Skönast i boken är inskriften på Kraus gravsten, som man finner på Tivoliudden i Brunnsviken: "Här det jordiska av Kraus/ Det himmelska lever i hans toner."
Per Olov Backman