Gabriella Håkansson:
Hjärnmänniskan
Bonniers
Som besserwissern brukar säga: Det man inte har i huvudet får man ha i fötterna. Hans Hermann Gustavsson, schizofrent lagd huvudperson i Gabriella Håkanssons nya roman, beger sig ända till Indonesiens övärld för att få bukt med vad han hyser mellan öronen: en insisterande röst kallad Hjärnmänniskan.
Kläderna gör människan. Det är kostymen och min abnormt tättsittande skjorta som skiljer mig från djuren. Så lyder kontorsslavens Hermanns/Hjärnans enkla devis. H:na hos Håkansson strävar båda efter herravälde och är naturligen svåra att åtskilja.
Situationen är kort sagt klaustrofobisk. Hjärnmänniskan regerar Hermann. I en sorts ofrivillig protest har den senare misstroget mottagit företagsledningens tacksamhetsgåva i form av en rejält tilltagen resecheck.
Indonesien nästa. Den socialt inkompetente Hermann tar som vanligt Hjärnmänniskans diktamen: Håll dig undan solen. Beblanda dig inte. Lyssna på mig.
Som värddjur är Hermann rådvill. Han vet inte vad han ska ta sig till med sig själv och sin oförmåga att knyta an till sin omgivning.
Hermann svettas ymnigt. Han håller sig i bungalowens skugga och köper sig en daglig dos mellan-mänsklighet av en skock barn som varje dag materialiserar sig framför verandan för att sälja ananas. En närhet Hermann inte visste att han saknade. Han knäpper prövande upp sin översta skjortknapp men famlar mentalt sett i blindo.
Hjärnmänniskan vet å sin sida exakt vad han vill. Han vet vad som bör göras och vad Hermann borde vilja. Han bringar sin alltmer motvilliga sekreterare till att författa traktat om människans ontologiska status. Och väser ilsket när Hermann ska beställa mat:
"Inte ris, bara kyckling."
Så reder sig den proteinberoende klumpen bäst.
Situationen blir snart klaustrofobisk även för läsaren. Håkansson rör sig runt runt i samma ringlande nervbanor och vårt kognitiva utsiktstorn visar sig vara en återvändsgränd. Här händer allt och inget. Hermann saknar i stort sett mänskliga drag, i honom syns inga spår av någon lömsk libido; romanen uppehåller sig stampande i en och samma region; man ges få perspektiv, inga direkta infallsvinklar, ingen röst som riktigt tycks mena allvar, och stackars Hermann förblir en stolle, dåraktigt bultande på svängdörren till sig själv.
Aristoteles trodde hjärnverksamheten sker i hjärtat och jag är böjd att hålla med. Den här berättelsens predikament är detsamma som dess huvudpersons: toppstyrd av en högre makt som envist håller sig i spår.
Ett konsekvent förhållningssätt. Men litterärt sett blir det stelbent. Från Gabriella Håkanssons förra roman "Fallet Sandemann" känns den essäistiska stilen igen. Där raffinerades beskrivningen av en högklackad sko till språklig och politisk perfektion. Hennes debutroman "Operation B" är en svensk minor classic.
"Hjärnmänniskan" lär dock förbli inom sina parentetiskt buktande skallväggar. En ironisk blinkning till Montesquieu och hans klimatlära - i övrigt går jag bet på vad vi gör i Indonesien förutom att serveras frukt och huvud på ett fat.
OLA KLIPPVIK