FEDERICO, den en gång mycket populäre unge konstnären i Linköpings konstbildningscirklar, firar nu 20-årsjubileum efter debututställningen på Östergötlands Länsmuseum. De starka färgerna, intensiva formstrukturerna är alltjämt hans signum. Hans mexikanska ursprung firar alltjämt triumfer på det karnevalsliknande färg- och formaltaret.
Det finns två bilder i den här utställningen som fångar in bredden i Federicos konstnärskap. Den ena är, "Zandunga, mamá por Dios", ett naturalistiskt fångat motiv med en flicka som bär en bricka med festmat på huvudet. De röd-gulskimrande färgerna är här tryggt jordnära som i den mexikanska bondekulturen. Den andra bilden gestaltar en modernistisk, facettkubistisk bild av "Eve in Paradise".
Eva svindlar här, med sin rosaskimrande kropp, passionerat runt bland alla livsyttringarnas vindlingar.
Konfrontationen mellan dessa bilder upplever jag som väsentliga, när vi väl ska försöka bestämma oss om vi vill vara tryggt, naturalistiska eller oroligt, modernistiska (för att inte säga nätuppkopplade) varelser i vår värld.
En kamp som uppenbarligen också Federico kämpar med.
I övrigt finns det en stark turbulens i Federico Winqvist Estradas skapande. Några handlar om det ödesdigra fastkedjandet, där den mänskliga friheten, som jag upplever som oförmågan att leva ut både sin begåvning och sina inneboende passioner.
Jag tror att Federico har upplevt kantigheten i vårt svenska samhälle, där det kontrollerande livet silas mellan smått förlamande trygghet och förordningar. Med en generös färg- och formexplosion vill han återigen göra oss kreativa och glada.
Ibland kan jag uppleva Federicos bilder som väl täta i sin färg- och formrikedom.
Men alla är de samtidigt genomsyrade av en intensitet, känsla och livsglädje som är smittande.
Den engagerade bilden av det uppslitna hjärta framför en duva talar sitt tydliga språk.