The Experience of Art. Always a little further.
En gigantisk ljuskrona möter mig direkt vid ingången till Arsenale,där den ena av de två huvudutställningarna på årets Venedigbiennalhålls. En närmare titt avslöjar att kronan helt och hållet ärtillverkad av tamponger, av den fransk-portugisiska konstnären Joana Vasconcelos. På väggarna runt omkring hänger stora annonsskyltar signerade Guerilla Girls -"varför är mindre än 3% av konstnärerna på Metropolitan Musuem kvinnor,och 83% av nakenstudierna kvinnor" frågan skylten . . .
Årets biennal kom direkt att kallas för "kvinnobiennal". Den är sammanställd av de två spanska curatorerna Maria de Corral och Rosa Martinez.Två kvinnor, alltså, vilket aldrig tidigare har hänt i biennalenshistoria. Dess-utom är 35 av de 90 konstnärerna som medverkar påhuvudutställningarna kvinnor, vilket i italienska biennalmått mätt ären ovanligt hög andel.
Huvudutställningar, skriver jag i plural. de Corral och Martinez harför ovanlighetens skull ställt samman varsin utställning, i stället föratt göra en gemensam. Martinez kallar sin på Arsenale för "Always alittle further". I den italienska paviljongen har däremot de Corralkallat sin för "The experience of art".
Egentligen hade de kunnat hoppa över detta. De två utställningarnaär väldigt lika varandra i både tanke och avsikt, vilket troligen berorpå att curatorerna har arbetat väldigt tätt inpå varandra.
Till skillnad från många tidigare biennaler, utmärks inte åretsutställningar av några storvulna anspråk. Snarare har Martinez och deCorral försökt hitta konstverk som de uppfattar som livaktiga ochangelägna, lite som om de plockat ut sina personliga favoriter. Det ärbefriande samtidigt som det rymmer vissa problem; biennalen tenderaratt bli tam, en samling av mästerverk snarare än en exposé över ny ungkonst.
Det jag framför allt önskar vore att avstånden var kortare mellan deverk som är politiskt kittlande och samhälleligt engagerande. Trots de35 kvinnliga konstnärerna hamnar den feministiska problematiken lite iskymundan; det spetsas till i Runa Islams video "Be The First To See What You See As You See It" och Candice Breitzvideoinstallationer "Mother" och "Father". Båda verken har sinutgångspunkt i filmhistorien, och kryddar cinematografiska referensermed en tankeväckande kvinno- och samhälls-problematik. "Mother" och"Father", som handlar om föräldraskap, är uppseendeväckande också renttekniskt; Breitz har klippt ut kända Hollywoodskådespelares ansikten urfilmer, så att de nu bara visas mot en mörk bakgrund. Att simultant seoch höra skådespelare som Meryl Streep, Julia Roberts, Susan Sarandonoch Diane Keaton tala i Hollywoodklichéer om moderskapets villkor ärminst sagt en omtumlande upplevelse. I rummet bredvid är det grabbarnastur med skådisar som Dustin Hoffman, Harvey Keitel, Steve Martin,Donald Sutherland och Jon Voight.
Ett av få riktigt spännande politiska verk som visas på Arsenale är Christoph Bücher och Gianni Mottisprojekt "Guantanamo initiative". Bücher och Motti förhandlar förtillfället med den kubanska regeringen om att få arrenderaGuantanamo-området, som enligt kubansk uppfattning olagligt ockuperasav USA. Bücher och Motti vill som nya hyresgäster driva en officiellrättsprocess mot USA, för att enligt internationell lag tvinga bort USAfrån Guantanamo och förvandla området till en kulturell frizon. Dettaprojekt funkar riktigt bra ute på Arsenale, som ju också delvis är ettmilitärt område som omvandlats till kulturzon.
En stor skillnad jämfört med den biennal som Francesco Bonamigjorde för två år sedan, är att antalet konstnärer minskats frånnärmare 500 till 90. Det gör att biennalen nu är betydligt meröverskådlig. Som vanligt är evenemanget i Venedig ett enaståendetillfälle att få stifta bekantskap med den samtida konsten. Förutomhuvud-utställningarna är också nationspaviljongerna ovanligtkvalitativa i år. Dessutom visas det i staden ett flertal parallellautställningar som i sig är skäl nog för ett besök -- vad sägs om MuseoCorrers satsning på en stor utställning med Lucian Freud?