Konst
Carnegie Art Award 2006
Konstakademin, Stockholm
Pågår till 5 februari
Det etablerade måleriet lever i högönsklig välmåga. Carnegie Art Award är etablissemangets sätt att tacka sina kelgrisar. En hel miljon får förstapristagaren och priserna på dennes verk når snabbt nya höjder. Den här juryn sätter agendan och värde-ringsskalan med all den tyngd och allt det kulturella kapital dess position ger.
Bara att bli nominerad innebär att de som har makt över smak och konst tagit en konstnär i sina Midashänder. Juryn består av företrädare för nordiska konstinstitutioner som genom priset kan prisa sina egna preferenser. Konst skapas kanske i ateljéer, men den har inget riktigt värde, vare sig konstnärligt eller ekonomiskt, förrän de som bestämmer i konstlivet svängt sina trollspön.
Carnegiepriset kom till i slutet av 90-talet för att stödja samtida nordiskt måleri. Då var priserna och intresset på väg nedåt. Nu har måleriet fullt ös i seglen.
Priset är en konservativ utmärkelse. Juryn har vid sekelskiftet nominerat och utsett vinnare ur en konsoliderande generation som har sina främsta meriter för decennier sedan. Ulrik Samuelsson, Rolf Hansson, Jan Håfström är bara några av förstapristagarna. Juryn har mycket försiktigt försökt vidga måleribegreppet och tagit in till exempel videor och fotografier i urvalet. Men var är stora kvinnliga konstnärer som Monika Larsen Dennis, Maria Friberg, Annica Karlsson Rixon, Annica von Hauswolff och Ann-Sofie Sidén? Carnegiefolket tycks föredra det manligt existentiella och inomkonstliga framför det unga, kvinnliga, politiska och feministiska. Och var är en suverän och konceptuellt målande ljud- och idékonstnär som Leif Elggren?
Årets förstapristagare Karin Mamma Andersson säger signifikativt: "Videon är the best storyteller i många sammanhang. Men den ultimata storytellern måste vara en målning."
Hennes prisbelönta målningar handlar om måleriet självt. Det är bilder i bilder, bilder om bilder. Motiv från ateljén och tavelmagasinet. Konst om konst och konstnärer. I ett verk ser jag tv-skärmar, döda i landskapet och helt tomma jämfört med en livfull målning där intill. I en annan målning sitter en grupp kvinnor och fikar. Förlagan var nog ett konventionellt gruppfoto, men en skicklig målare som Karin Mamma Andersson ser att det finns något intressant där deras hår flyter ihop. Det kan måleriet lyfta fram "och göra någonting av" på ett sätt som inget foto kan.
Karin Mamma har varit en av våra intressantaste målare i många år. Hennes täta och luriga bilder ökar intresset för måleri och vad det kan användas till. Verken är gammaldags på ett sätt som känns fräscht i vår tid. Och de berättar historier som bara måleriet kommer åt från teknikens och det intellektuellas döda vinkel.
Sirous Namazi gör konst som kommenterar konst på ett helt annat sätt. En konstruktion i form av en belyst reklamtavla står stor och tom i ett rum. Det handlar om funktionalismens rena ideologi och minimalismens upphöjda formspråk. Måleri eller inte, han målar upp visionens möte med misslyckandet och navelskådandets konfrontation med ett kritiskt skärskådande.
Namazis verk är undantaget som bekräftar regeln om det konventionellas överhöghet i årets Carnegieprisutställning.
Årets pristagare: